Jag tvingades som sagt att ta tag i mitt liv för tre år sedan då jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Då hade jag mått dåligt under stora delar av mitt liv och 90-telet var riktigt hemskt med massvis av självmordstankar. Jag kände mer och mer hur jag inte ägde mitt liv utan det gjorde min familj. De utnyttjade mig till att stå på bilar, företag, mobiltelefoner mm. Tillsist så fanns jag inte och ville man inte bli bortstött av dem så hade man inget annat val än att göra det som de bad en om. När jag tillsist vägrade så mobbade som sagt bort mig.
Då jag varit en väldigt snäll själ så har jag alltid ställt upp för alla utan att begära något tillbaka. För tre år sedan så började jag begära tillbaka och det innebar även att de som jag trodde varit mina vänner också försvann då jag även bland mina vänner varit en lättutnyttjad snäll typ som varit glad för det lilla och inte hade några krav på dem.
Där stod jag helt ensam, inga föräldrar, inga vänner, bara min sambo var kvar. Snart så tvingades jag dessutom att flytta ifrån byn jag bott i alla år i. Man kan verkligen säga att jag bröt upp totalt och började om på nytt, men hade jag inte gjort det så hade jag varit död idag det är jag ganska säker på.