Det enda jag någonsin ville få av mina föräldrar var deras uppmärksamhet, att de skulle ha tid med mig och jag hade inte begärt så mycket utan varit väldigt glad för en timme då och då! Hade det varit så farligt att offra litet tid på mig? När jag tänker på hur mycket tid de offrat på min bror så blir jag nästan märkrädd över vilken stor skillnad det varit i deras behandling utav oss men jag upprepar jag hade varit glad för så lite, hade det varit så farligt?

Tydligen då de tyckte det var bättre att stryka bort mig helt än att försöka bjuda till litet, men det är deras förlust!