Jag trodde det men med allt det som har utspelat sig för mig de senaste tre åren så är jag inte alls så säker. Allt som jag trodde var verkligt förr verkar inte ha betytt någonting alls. Jag har på många sätt tvingats omvärdera hela mitt liv och min uppväxt. Det är svårt att få något värde i de minnen jag har eller bli glad åt vad som var fina minnen för hur vet jag att de menade det när de var snälla mot mig? Var allt verkligen en lögn? Om man ska gå på deras agerande de sista tre åren så svar JA allt var en lögn!Människor i min omgivning har oftast mycket svårt att fatta hur de kunat vara så elaka mot mig.

När jag var 31 år gammal så blev jag sjukskriven för utmattningsdepression. En vägg som jag drevs mot av mina föräldrar och min bror. Det var början till slutet på min kontakt med dem. Jag tvingades göra ändringar i mitt liv som de inte gillade då det innebar att de inte kunde kontrollera mig längre, men hade jag inte gjort dessa så hade jag varit död idag. Hur  jag mådde tänkte de dock aldrig på, utan de blev bara arga på mig och till sist så mobbades jag ut ur familjen men så här i efterhand så tror jag aldrig att jag tillhörde den men jag låtsades att jag gjorde det. Människan kan blunda för mycket smärta om hon vill.

Däremot min bror som även gjort livet ett helvete för dem, honom behöll de och offrade allt för. Men det tror jag bla de gjorde för att de är rädda för honom sen så är de nog tyvärr litet för mycket av den gamla skolan där pojkar var mycket mer värda än flickor och då tycks det tydligen inte betyda något hur stort misslyckande man är som människa utan är man pojke så kan man bete sig hur som helst.

Man hör och läser om hur glada människor är när de får barn. Vilket mirakel det är mm. Jag undrar om min moder någonsin har haft några moderskänslor för mig? Redan innan jag fyllt tio så visste jag att jag alltid skulle komma som nummer två för henne! Jag älskade henne och gojrde alltid massvis för att försöka få henne att bry sig på det sätt som hon brydde sig om min bror.