förmodligen för att de visste att jag inte skulle få spel som brorsan. Mina känslor sparades aldrig. Jag minns den där julen för ca 15 år sedan. Som vanligt vaknade man upp på gott humör det var trots allt julafton. Den dagen tog det nog mindre än en timme innan mitt humör slogs ner igen. Denna gången gjorde jag misstaget av att svara i telefonen och fick mig världen utskällning av min mormor för att mina föräldrar inte tagit henne till kyrkogården före min farmor eller något i den stilen. Hur som helt det var ju inget som jag ahde med att göra men jag fick allt. Minss det som om det var igår hur gärna jag än försöker släppa det. Teorin där är den att då jag blivit så fruktansvärt besviken och ledsen varje gång som de varit dumma mot mig så sitter det djupare och min familj hade verkligen djävulens tunga när det gällde att skälla, gnälla och såra med ord.