jag har verkligen försökt men vi var tighta över det normala det vet jag. Jag börjar snart bli rädd för att skriva om det här också då jag vet att många inte kan förstå mig även om jag vet att det finns sådana som förstår mig också. Jag har alltid personifierat mina katter på gott och ont men då jag aldrig har haft föräldrar som jag kunnat räkna med så var det katten jag vände mig till istället och de behöver inte säga mycket för att ändå klara av att lösa ens problem.

Likadant var det med vänner, även de missförstod mig oftast och jag hade aldrig någon som jag kunde vara mig själv 110% med utan än en gång så fick katten hjälpa till. Sambon tträffade jag när jag var 26 år så då fick jag honom till vän också så från den dagen var det honom och katten och jag vill påpeka att jag trivts utmärkt med det och har inga planer på att ändra på det men det är i sådana stunder som den här då min lilla Selma dog då allting brakar mer än för mig än för många.

När jag tillsist slår upp ögonen på morgonen/middagen så hinner det inte gå en minut förrän jag gråter och tänker att jag inte vill leva längre och de tankarna återkommer oftare än någonsin. Selma var min livlina som jag visste att jag kunde gå hem till och gråta ut till när jag hade en jobbig dag som jag så ofta har haft tack vare min familj. Nu är min livlina borta och jag känner mig så naken att jag mår illa hela tiden och jag har verkligen försökt att tänka positivt och gå vidare men det tar några minuter sen faller jag tillbaka till tårararna och saknaden igen. Jag var beroende av lilla Selma och hon var beroende av mig och vi var varandras drog och det här/jag funkar inte längre och kan inte se hur jag någonsin ska kunna funka igen. Se sambon som 50 % av mitt skydd och Selma som 50% så kan ni kanske förstå hur hemskt det måste vara när 50% av detta skyddsnät försvinner.