Selma var litet jobbigt och jag har grymt dåligt samvete för att jag tyckte det ibland. Det började med att hon hade halv lunginflammation vid årsskifter 2005/2006. Sen fick hon medicin för det. Sen dröjde det ett tag innan hon började klia på sig själv i ansiktet och rev upp sår. Åter till veterinären som sade att det var loppor då vi börjat tillbringa tid i det sorgsna huset så visste vi ju om att vi hur försiktiga vi än var kunde dra hem sådana till henne därifrån så det blev en 4-veckors spot on behandling ggr 2 eftersom hon fortsatte klia sig och vi fortfarande var därute. Sen blev det veterinär igen och denna gången var det foderallergi så vi bytade foder och hon fick än en gång gå med tratt på sig pga uppkliade sår. Det blev inte bättre varje gång vi tog av tratten så rev hon upp sig igen så det blev veterinär igen i november då hon fick första kortisonsprutan för att sedan få tabletter tills vi tagit blodprov på henne för att se vad hon var allergisk mot (kortison kunde ju ge henne diabetes så det var inget vi tänkte ge mer än nödvändigt) Äntligen var hon av med skärmen och kunde börja leva som katt igen och jag var så jätteglad för hennes skull och så fort julen var över hade vi planerat att ta henne in för blodprov men hon dog innan vi hann göra det.

Jag har så dåligt samvete för att jag inte agerade snabbare mot henne även om första veterinär förstörde en hel del genom feldiagnoser som sen gjorde att man var tvungen att vänta flera veckor på resultat(vi bytade ju veterinär tillsist). Varför litade jag så mycket på veterinären och varför var jag inte snabbare för att hjälpa Selma? Varför var jag inte snabbare med att ta bort denna maten också fall det var den hon inte tålde? Det var ju inte att jag tyckte Selma var jobbig för det skulle jag aldrig kunna tycka men jag tyckte det var jobbigt att vi aldrig fick henne frisk. Varför var jag inte ännu mer aktiv i att hitta felet på henne? Är det mitt fel att hon dog var att jag var för långsam?Jag skulle vilja slå mig själv på käften för att jag inte fattade snabbare och agerade bättre. Är det mitt straff nu för att jag inte agerade som jag borde gjort att bli av med det allra käraste som jag hade?Varför tillagade jag inte maten till henne själv varför var jag så jävla trög att jag inte tänkte på allt detta när hon levde?Var det något i huset hon inte tålde?Tänk om jag kunde förhindrat hennes död?Jag kan inte leva med mig själv och denna vetskapen. Men det stod nästa på tur att ta och lösa hennes problem en gång för alla men varför väntade vi?