ett barn. Jag har fått klara mig ensam genom livet utan stöd från de människor som skulle varit där för mig, mina föräldrar, ja min far var där litet förstås. Genom andra förstod jag att man inte skulle peta näsan, jag lärde mig via en kompis mamma att man skulle borsta tänderna även på kvällen och på fritids fick jag lära mig bordsskick. Min far köpte mensbindorna till mig när jag fick den men ingen förklarade för mig vad det var så att jag slapp skämmas så för den vilket jag fortfarande gör. Ingen brydde sig någonsin om att kolla så att jag var ok ett att brorsan fåt ett utbrott eller efter ett av föräldrarnas utbrott. Det togs alltid för givet att jag klarade mig precis som de som jag trodde var mina vänner gjorde. Ge mig gärna kritik till jag ligger ner och hela insidan av mig gråter och slå ännu mer på mig om jag vågar svara tillbaka. Om detta var livet så tror jag inte att jag vill vara med längre.