så är tankarna alltid mer på min sk. familj. Besvikelsen är såstor på dem att  jag saknar ord. Jag önskar att de någon gång får känna samma smärta som de gett mig. De utnyttjade mig på alla möjliga sätt och jag fick alltid känna mig som nr.2 till min bror och när jag ifrågasatte det så kallade de mig alltid avundsjuk och lade fler skuldkänslor på mig. Jag hade ingen som stod upp för mig förrän sambon och det var så ensamt. De var för fan mina föräldrar och skulle varit där istället så utnyttjade de mig tills jag var en för alltid bruten själ och när jag sen behövde hjälp för att kunna hantera alla sår som de gett mig så dumpade de mig bara. Min far var också hemsk men agget som jag har till min mor är så mycket större. Förmodligen för att hon var den som verkligen fick mig att känna att jag inte var något värd. Det var alltid min bror min bror min bror. Hon och far bråkade om honom nästan varje dag under deras tid ihopa. Varför kunde inte han som gjort så mycket och så många människor olyckliga dött istället för mig lilla underbara genom snälla Selma. Där har ni en av anledningarna till att jag intetror på gud och om han finns så är jag den första som kommer att säga till hnom att dra åt helvete om jag ser honom.