äter något dåligt för min kropp och skriker litet hysteriskt ut till världen i ilska för att den än en gång var så elak mot mig(selmas död givetvis)gråter litet och snackar med Selma, tittar på de andra katterna och önskar att jag åtminstone kunde tycka att de är söta men nej jag ser bara den osynliga svarta klumpen som skulle legat där bredvid dem i min säng. Vill bara skrika och gråta men kan knappt det längre. Så fort sambon vaknade i morse så upplyste jag honom med en gång att jag ville dö, nu har jag börjat drömma om lilla Selma också vilket är jobbigt eftersom drömmarna är så verkliga. Lever i någon sorts vaken mardröm just nu och nu tror jag inte längre på att jag någonsin kommer ur den. Kan Selma som jag behövde så dö för mig så har jag inget hopp om någonting längre.