Jag lipar. 3 människor kom ihåg mig. 1 kort från före detta klasskamrat. Sambon hade köpt en ask choklad men inte vågat planera något eftersom han inte visste hur jag mådde vilket han gjorde helt rätt i.

Sen har vi mina föräldrar. Min mor fortsatte som väntat att ignorera attt hon fött en liten flicka en gång i tiden som hon så gärna ville ha en gång i tiden. Min far kom inte som jag drömt om men innerst inne visste att så inte skulle ske, däremot så skickade han en blomma, en orkidee med ett kort. Ni får ni inte missförstå detta som jag skriver nu för det är klart att jag tyckte blomman var fin och blev glad för den men en blomma med blomsterbud är ganska lätt att ordna det som hade gjort min dag det är att de hade velat fira mig deras dotter live i verkligheten. Jag hade inte behövt några presenter. Allt jag någonsin ville ha var dem men de gav sig bara till min bror.

Efter många tårar så lyckades sambon till sist dra in mig till Malmö på sen eftermiddag under ganska stor protest då jag har fruktansvärt dåligt samvete mot Selma om jag gör något kul numera eftersom hon inte kan vara med. Löjligt tycker ni säkert men inte för mig. Jag delade allt med denna katt. Vi avslutade med att äta fondue på Nathalie hos Pers Krog. Gott som vanligt men tufft som fan för mitt psyke. Nu är jag hemma igen tack och lov. Snart är helvetesdagen över. Men egentligen hade jag inte velat se den som det utan som en dag människor ville fira för att jag fanns men.....jag vet det är inte värt att fira att jag finns.