En sommar i Lysekil. Vi var hos min fars bror som bor i Hedekas och han hjälpte honom att tapetsera medan han gjorde det så tog någon med oss barn till cirkus. Det är första och ända gången som jag varit på cirkus jag kan inte varit mer än ca 5 år gammal. Jag minns att jag skrattade, hade kul och var riktigt glad. Det är ett av mina favoritminnen, innan allt började gå så fel eler innan vi som barn blev medvetna om det i alla fall.

Vi tillbringade en he ldel tid i Lysekil när jag växte upp. Jag gillade det särskilt när vi var i min farbrors sommarstuga, den låg så att där var klippor bakom tomten som man kunde klättra upp på och när man gick tillräckligt högt upp så strålade solen på en och man kunde stå upp och se vattnet.

En dag ska jag ta med sambon upp där, förhoppningsvis snart. Tyvärr inte till min släkt däruppe då de står på min bror och fars sida. Ibland så känns det verkligen som om man föddes upp i kallaste släkten i Sverige och Svedala. Jag gillade verkligen dem där uppe även om vi inte träffades så ofta.

De hade ett barn som var några år äldre än mig, en son. Han var ett riktigt solsken och är det säkert ännu. Sista minne jag har av honom är hur vi sitter på golvet i mitt rum i Svedala och han berättar historian om hur han fick krympt sina öron. Jag minns att jag skrattade så att jag fick håll. Synd att jag förlorade kontakten med honom, vi kunde nog haft kul ihopa. Min familj gjorde verkligen ett bra jobb med att dölja sina konstigheter och min brors speciellt då för världen. Det finns inget jobbigare än att slåss för att bli trodd. Till sist ger man upp.

Jag kan ärligt säga att ingen i min familj och släkt såg verkligen mig. De såg inte hur dåligt jag mådde. Vi spelade alla familj allt för bra.