ganska fort till någon som visar mig vänlighet även om jag samtidigt har svårt att lita på, ja tom sambon. Så fort jag blev litet bekant med någon så började jag i mitt huvud planera resor och ville göra massvis av saker med dem. Det är förmodligen även därför jag var så lätt att få med på saker, jag var helt enkelt så glad och tacksam över att någon ville vara med mig och ensamheten som jag hade hemmet kompenserade jag så gott jag kunde med de få vänner jag trodde att jag hade. Än idag så drömmre jag om att min fd. kompis ska höra av sig, se mig från ett annat ljus och vi ska börja umgås igen. I min hjärna vimlar det av saker och drömmar om hur jag velat göra saker istället för hur de blev.

Jag var ofta väldigt ensam och det var inte lätt. Kanske kan någon någon gång se vilket helvete jag vandrat genom och förstå att omständigheterna gjorde mig annorlunda och att jag för fan hade vatten över huvudet i 15 års tid och att jag bara var människa. Det knäckte mig helt enkelt. Min sambo och terapeft har förstått det.

Sambon säger alltid att om jag inte hadesett det med egna ögon så hade jag inte trott på dig när du berättat din livshistoria men han har ju sett massvis av övertramp mot mig de här sista åren.

Ibland funderar jag dock på om jag gjorde rätt som bröt mig loss. Priset blev högt men jag tror att jag var tvungen. Det var det eller dö. Jag hade inget val.