men jag visste inte bättre. Jag var väl runt 25-år gammal och vi var alla samlade runt matbordet i Svedala. Min far och jag bråkade jag var säkert ganska snutig men det var min åsikt jag föröskte få fram, inget annat. En åsikt fick man dock inte lov att ha i hans värld. Helt plötsligt så ser jag bara som i slow-motion hur han tar sitt glas med öl och slänger ölen rakt på mig rakt över matbordet. Visst jag blev arg och pratade inte med honom på ett tag men aldrig en ursäkt, ingenting. Man skulle bara ta emot. De gjorde hela tiden ord och handlingar mot mig som fick mig att känna att det var väl inget konstigt att du fick öl på dig eller att din bror gjorde si och så. Det händer alla ibland.

Jag vet nu att jag förtjänade inte att bli förudmjukad och nedtryckt på det sättet som en öl i ansiktet innebar och han var min far!!Vaf f-n gav honom rätten? Förståelse var en annan sak som inte existerade i familjen såvida det inte var mot brorsan eller farsan själv.

För farsan har man ju varit jävligt förstående mot ofta men det glömde han när han inte hade någon nytta av oss längre. Ska inte skriva här vad jag tycker och tänker om honom men det är ina snälla saker!

Varför höll jag mig mest till honom då kan ni undra? Ja morsan stötte ju bort mig innan jag var tio år fyllda och gjorde klart för mig att för henne så var det bara min brorsa som gällde och min far var snäll mot mig ibland i alla fall även om jag numera nog insett att han bara var det för att kunna utnyttja mig men jag var ett barn fast i en dålig värld som försökte överleva och förneka att ingen ville ha mig för det gör ont när man inser att hur snäll man än är och hur mycket bra man än gör så kommer de ändå aldrig att vilja ha dig. Det gör så jävla ont att leva med den vetskapen.