Köpenhamn igår till känslokalla morsan. Why the fuck do i care?

Bra fråga. Har man aldrig kännt sig älskad av sina föräldrar så är det nog någonting som man alltid längtar efter även om jag är realist och vet att det förmodligen inte kommer at hända. Inte så länge brorsan lever i alla fall. Han är som ett virus. Dödligt sådant. Önskar att jag inte behövt skriva det om hoom. Hade velat ha ett bra förhållande med honom men jag tror att ju äldre ha nblev desto mer märktes hans problem och desto svårare fick han att acceptera att jag fanns.

Min mor offrade verkligen allt för honom hoppas att han var värd det.

Men varför skickade jag vykort. Förmodligen för att jag vill slå in i huvudet på henne vad hon kunnat haft om hon inte suttit och surat och trott på lögner. Hjälper det? tvivlar på det!

Tänk jag krävde så litet av de tre. Litet uppmärksamhet ibland men inte ens det kunde de offra. Kanske gjorde jag fel som drog mig undan. Det var ju alltid de tre i vardagsrummet och så satt jag uppe på mitt rum i ensamhet men jag mådde så dåligt av att ha min bror där alltid. Det var som att inte kunna andas.

De är de som ska förklara sig för mig varför de behandlat mig som en spetälsk ovh ändå så känner jag att jag måste förkalra mig. De har kvar makten över mig fortfarande men jag tror att det är för att de hållit mig på sparlåga. Jag längtar fortfarande efter gemenskapen och uppmrärksamheten från dem. Den som jag fick varenda gång min bror var borta. Då var vi en familj som kunde äta en middag ihopa utan et bråk eller utbrott. Det säger väl allt?