till min mor dum som jag är. Ge upp eller hur? Hade nog varit så mycket lättare att göra om de inte gav mig skulden för mitt fiasko till bror. Jag vet inte varför men jag är allergisk mot det, att få skulden för hans misslyckanden. Han får aldrig skit för dem men jag får. Åter till kortet....

Skrev synd att hon inte ringde och hade varit kul att ha henne med och att jag önskade hon kunde förstå att barn skulle behandlas lika. Detta gick med posten i måndags så i bästa fall ska hon ha fått det idag.

Jag min dumma idiot, panndöda jäkel sitter här igen och väntar p åatt telefonen ska ringa. Fast jag vet att jag har föräldrar som uppenbarligen har hjärtan av is när det gäller mig. Det enda jag kan trösta mig med är att jag i alla fall inte sitter 24 timmar om dygnet och är ledsen numera över dem utan det kommer i perioder. Och trots många upp och ner och det är verkligen inte lätt så gör jag det utan antidepressiva också. Vilket förmodligen är en av anledningarna till alla tvångstankar om döden mm, röster mm. Tack och lov för min sambo men ibland önskar jag att jag hade en vän till. Någon som inte dömde mig utan bara lyssnade. Problemet är att jag vet inte om jag någonsin vågar lita på någon igen eller öppna upp mig.

Once bitten, twice shy.