om hur mycket pengar jag skulle betala hem när jag fick mitt kas. Då jag bara fick 3000 så tyckte jag det var jävligt orättvist att skulla betala hem 1500 i månaden mycket pga att min bror kom hem varje dag och åt betydligt mer än vad jag gjorde och betalade inte ett dugg. Fy fan vad vi munhöggs jag och min mor men hon gav sig inte så 1500 blev det för det var ju som hon sade vad min bror fått betala hem när han bodde hemma. Men ingen av mina föräldrar såg det orättvisa i att han kom hem i flera år och åt varje dag utan att betala ett öre. Jag försökte prata med min far om det men som alltid var det för döva öron och utan engagemang.

Och de lät ju bli att ta betalat av honom för att han kursat sitt företag och hade ont om pengar och de tyckte att det var så syd om honom men det hade han ju inte i alla åren då han fick ett nytt jobb osv.

Var fan var sympatin för mig? Varför fick jag inte må dåligt och ha det skit? Varför kunde de aldrig föreställa sig det eller att jag kunde behöva dem?

Hur kunde de behandla brorsan som ett helgon? När de samtidigt ända tills jag flyttade hemifrån(gjorde det när jag var 26 år) bråkade om honom nästan varje dag och då var han 31 år gammal.

Min mor sade en gång att hon ville ha en flicka och en pojke. Varför undrar jag? För att ha någon att trampa på när andra trampade på henne eller?