Eller den där gången som vi diskuterade
Rakt svar igen nej det hade jag inte gjort det hade varit mellan er.
Ok då gör det alltså inget om människor slår på mig jag värd så lite så att jag förtjänar det också tydligen. Nu vet jag att hon har sin hjärnskada men hon sårade aldrig min bror p ådet sättet honom skyddade hon no mater what.
Ingen ska få misshandla dig eller behandla dig illa, det ska du ha klart för dig. Tyvärr verkar din mamma vara för sjuk för att kunna finnas där för dig på det sättet som du behöver henne, och därför behöver du börja lära dig att vara din egen mamma. Jag gör det också, och det tar tid, MYCKET tid, men i slutändan är det värt det, att äntligen få känna sig trygg och lugn...
Jag är bara så trött på att vara ledsen och må dåligt och känna mig som ett litet barn för det gör jag oftast. Jag känner mig så vilsen och ensam. Jag tror också det är värt det men jag har börjat rinna slut på tålamod att vänta för länge länge sedan. Än idag fast jag inte har någon kontakt med dem så får de genom att ignorera mig på det sätt som de gjort mig att känna det som om det är mig det är fel på. Förmodligen för att de aldrig erkänner allt ont de gjort de säger aldrig förlåt. Min bror har också förstört så mycket av min kontakt med mina föräldrar han har liksom varit som en stoppkloss som suttit och förbjudit dem från att träffa mig. Jag har sån fruktansvärd fruktansvärd sorg inom mig och det är så jättejobbigt.