på hur det varit i stort sett under hela mitt liv. Jag minns att min far sprang och höll i pakethållaren och sedan släppte mig. Jag trillade varje gång. Han skulle gå in och äta men jag ville inte då jag ville lära mig. De gick in och jag fortsatte träna och klade nästan det direkt när de lämnat mig. Så var det alltid och är till stora delar fortfarande, gör det själv så blir det bra. Sambon kan ibland säga till mgi när jag står och försöker sträcka mig halvt ihjäl för att nå upp till något, varför ber du inte mig om hjälp? Jag hade aldrig någon enda att lita på under hela mitt liv tills han kom så enkelt är det.