Förutom sambon och några få andra
känner igen det där, folk måste dock få följa sina drömmar men det dumma är att de inte oftast är sig själva när de kommer tillbaka. Har en killkompis som var i vårat kompisgäng ända sen vi var småttingar och han har varit borta i 5 månader nu i Åre och jobbat och nu när han kom tillbaka sp tjatade han bara om hur han saknar alla där nere, var inte det minsta glad av att se oss..
helt klart ska folk få följa sina drömmar det var inte det utan det var det att inte säga ett dugg vi pratades vid varje dag ofta flera gånger om dagen hade känt varandra i ca 10 år och vi träffades nästan varje dag också. Är man vänner så ska man väl kunna prata om allt? En sådan som din kompis som kom tillbaka, så jäkla taskigt mot sina andra vänner och man känner sig verkligen så låg. När hon var i USA så skrev vi ju brev också men det var samma sak där allt om henne och vad hon gjort men mycket sällan några frågor om hur jag hade det! Det var som om hon skrev en dagbok till mig och jag minns hur ledsen jag var där också och tog med mig breven till min jobbhandledare som höll med mig. Hon skrev som om jag inte fanns. Och ändå höll jag fast och lät mig behandlas dåligt och kan fortfarande idag sakna denna tjej. Hur är det att de alla tyckte jag skulle acceptera allt men ingen accepterade mig? Kram på dig!