Förutom sambon och några få andra

så har de flesta människor som korsat min väg fått mig att känna det som om jag inte dög åt dem. Jag kommer ihåg när jag gick ut 9-an och vad som jag trodde var min bästis berättade för mig att hon skulle på språkresa till Bath. Resan var bokad och allt hon reste typ om ett litet tag. Det kom som en blixt inte ett dugg hade hon pratat om det och vi skulle vara bästisar?När hon kom hem så pratade hon knappt om vad de gjort. Hon träffade andra som hon pratade en del om där men inte mycket. Jag kommer fortfarande ihåg hur vi satt på golvet på hennes rum när hon berättade för mig att hon skulle på språkresa och hur ledsen jag blev att hon inte ville göra något med mig och hur jag fick samla alla mina krafter för att låtsas som om jag blev glad för hennes skull och som om det inte gjorde något att hon inte berättat ett dugg men gud vad det sårade mig. Jag ville inget annat än att vara hennes bästis och själv så drömde jag om att resa jorden runt med henne.

Kommentarer
Postat av: Skankhoe

känner igen det där, folk måste dock få följa sina drömmar men det dumma är att de inte oftast är sig själva när de kommer tillbaka. Har en killkompis som var i vårat kompisgäng ända sen vi var småttingar och han har varit borta i 5 månader nu i Åre och jobbat och nu när han kom tillbaka sp tjatade han bara om hur han saknar alla där nere, var inte det minsta glad av att se oss..

Postat av: fd. snäll

helt klart ska folk få följa sina drömmar det var inte det utan det var det att inte säga ett dugg vi pratades vid varje dag ofta flera gånger om dagen hade känt varandra i ca 10 år och vi träffades nästan varje dag också. Är man vänner så ska man väl kunna prata om allt? En sådan som din kompis som kom tillbaka, så jäkla taskigt mot sina andra vänner och man känner sig verkligen så låg. När hon var i USA så skrev vi ju brev också men det var samma sak där allt om henne och vad hon gjort men mycket sällan några frågor om hur jag hade det! Det var som om hon skrev en dagbok till mig och jag minns hur ledsen jag var där också och tog med mig breven till min jobbhandledare som höll med mig. Hon skrev som om jag inte fanns. Och ändå höll jag fast och lät mig behandlas dåligt och kan fortfarande idag sakna denna tjej. Hur är det att de alla tyckte jag skulle acceptera allt men ingen accepterade mig? Kram på dig!

2007-05-11 @ 12:30:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback