Jag ljuger inte när jag säger att jag fortfarande mår skit varje dag, inte hela dagar längre och jag har mina glädjestunder men där är ständiga tvångstankar om döden mm och jag grubblar fortfarande massvis. Jag känner ofta att jag intestår ut och håller på att bli galen om jag inte redan är det. Då i dessa stunder så frågar jag mig ofta hur stod jag ut i alla dessa år som jag mådde så mycket sämre och varför hjälpte inte en enda av de människor som jag hade i min närhet mig? Det var meningen att de skulle bry sig om mig och även om jag var bra på att dölja tecknena så fanns det där om man brydde sig om att titta tillräckligt djupt i mig. Inte ska en 20-årig tjej försöka ta livet av sig som jag gjorde med mina försök att gå litet för tidigt över övergångsställ hela tiden och när jag berätade det för min far så sade han till mig att inte göra så och lovade att hjälpa mig men som allt annat så flöt det löftet ut i sanden och jag ignorerades nästa dag igen och ändå så stod jag ut och jag är så jävla förbannad på mig själv för att jag gick på människors löften och lögner!!