någon att prata med om livet och allt. Jag valde inte ensamheten frivilligt en gång i tiden utan jag blev skuffad till den då jag inte löd och ville rätta in mig i ledet men kan jag någonsin lita på någon? Det är ett helt under att jag litar på sambon, han är den enda människa som jag någonsin litat på helt tom när jag hade sk. vänner så var jag på min vakt, min familj har jag aldrig litat på. Jag har akktid varit så ensam men inte visat det utåt. Människor förstår inte ensamhet verkar det som. Inte för att jag ska ha för höa tankar om mig själv men blir man vän med mig så har man världens trofastaste och bäsa vän. Det var ju det som var felt med de vänner jag hade. Jag kunde verkligen ställa upp för dem till 110%. De hade bara mig som någon sorts räddningsplanka när de inte hade något bättre. Är där egentligen någon som har gillat mig någon gång förutom sambon och mina djur? Jag tror inte det. Det gör mig så ledsen mitt hjärta gråter så.