Tänk för ett år sedan stod jag i Tittente
och begrundade allt som förstörts i det sorgsna huset min mormors stolthet. Jag gömde mig på vägen dit när vi passerade Östra Svenstorp för att jag klarade inte av att bli ledsen om min fd. väninna såg mig och totalt ignorerade mig för inom mig drömde jag ju fortfarande om att de skulle komma och säga förlåt och att de inte förstod hur mycket hemskt jag blivit utsatt för att de skulle vilja ta hand om mig och stöta mig och lyssna först och främst lyssna på allt jag hade och berätta och för första gången tro på mig.
Kommentarer
Trackback