Tittar man tillbaka på mina första år och det jag fått berättat för mig så handlar allt om ansiktet utåt men väl ensamma så brydde de sig inte.

Min totalt tomma dopbok talar väl sitt tydliga språk där, det enda som står i den är mitt namn ditskrivet av prästen. På bildne från dopet så tycks alla vara mer upptagna av att titta på min bror än på mig.

Jag var visst den söta babyn som mamma i byn stannade till för att titta på men inte fick jag höra att jag var söt hemma och när jag skulle föda ja då fick min mamma ta sig till lund själv då min far tröttnat eftersom det varit falskt alarm några gånger. Jag föddes med svår gulsot och fick byta blod och så men det var aldrig något som jag kunde leva på i form av känslor som min bror fortfarande kan leva på vissa saker.

Min första dagmamma bodde över gatan i Svedala och det ska tydligen ha varit så att min mor lämnade mig ensam på morgonen när jag sov i min barnsäng för att denna tant sedan gick och tittade till mig med med jämna mellarum för att sedan ta med mig in till sig när jag vaknat men det är denna kvinna och hennes son och sedan min riktiga dagmamma och hennes familj som jag minns med glädje, där fick jag riktigt familjeliv med allt vad det innebar men ville min mor och far ha mig?

Mamma påstod ju att hon alltid ville ha en flicka och en pojke men den tanken måste hon ha ändrat väldigt fort.