det går ganska bra om jag bara klarar av att låtsas som om min mor, far och bror aldrig existerat, oftast lyckas jag, men tankarna är där varje dag och jag har patetiskt nog suttit uppe i stora rummet idag och lipat över att ingen vill ha mig och att jag inte är värd någonting.

Det är lustigt, en människa som du verkligen litar på kan säga til ldig tio gånger att du är undebar och att det inte är dig det är fel på och ändå så är det de där människornas ord som du tänker på. De som du egentligen vet att du är mycket bättre än, ändå tillåter du dem  att såra dig. Det är därför jag blir så arg när särskilt vuxna människor säger eller gör något dumt och sen säger förlåt som om allting ska kunna suddas ut då. Skadan är liksom gjord då, om det är så lätt att säga förlåt borde det då inte vara ännu lättare att tänka sig för en gång extra innan man sårar eller gör någon illa?