från mina föräldrar. Jag flyttade 2003 till en lgh som bara låg knappt km från min moder. Då min far hade lämnat henne då så var jag eld och lågor och sade till henne så kan vi träffas ofta nu kan vi gå till varandra bla bla bla.

Inte en gång kom hon på spontant besök under alla de åren. Det första spontana besöket var den där kvällen när hon kom för att se till så att mitt monster till bror skulle få sin lön och sade till mig att ta ett personligt lån om jag inte kunde betala honom.

Och jag hade som ni vet inte ens varit inblandad i företaget. Nör jag slutade ringa så kunde det gå månader innan vi hörde av varandra trots att vi bodde så nära och om jag och sambon skulle komma på middag hos henne så fick vi givetvis bjuda in oss själva för annars så kom ingen inbjudan men de sade givetvis att vi alltid var välkomna vilket ju var att göra det lätt för sig. Brorsan (aka monstret) hade hon dock över på bingolotto och middagar ofta.

Vad var det med mig som gjorde att jag var så svår att gilla? Jag vet att det inte är mitt fel men ändå....

Hon var fan min mor. Visade jag mig så stark genom åren att de helt glömde bort att jag fanns och faktiskt också var en människa som behövde någon? All deras tid gick ju som ni vet åt till att fixa min brors skit(gud vad jag hatar hnom djupt och innerligt).