Har väl kunnat hålla mig sysselsatt med något pyssel en och en halv timme ungefär sen har tankarna blivit för stora.

Idag har grubblandet varit mycket på det två människor som jag kallade mor och far.

Fast det gått så lån tid nu så har jag fortfarande fruktansvärt svårt att fatta att människor kan ara så genuint kalla och elaka som de har visat sig vara. Mycket kunde jag tro om dem och mina förväntningar har aldrig varit stora på dem men det här? Denna enorma kyla mot sitt eget barn! Jag då är man gjord av is och saknar både hjärta och alla andra emotionell saker. Hur kan man vara så elaka och kalla mot sitt eget barn och låtsas i så många år att man bryr sig om mig? Har grubblat tusen ggr och är fortfarande i chock över hur de betett sig. Kan inte fatta det de var ju menade att vara min mor och far. Jag ställde alltid upp för dem varför tyckte de inte ens att de var skyldig mig att göra detsamma?

Kan inte fatta det här med hur iskalla de visat sig vara.