skitjobbigt. Åkte in vid 1200 för att åka hem med sambon 1600 men det gör jag nog inte om igen. Hann knappt gå av bussen förrän paniken, tankarna och nästan gråten kom. Fick ringa till sambon med jämna mellanrum så han kunde lugna mig var alltså så svag i benen att jag kände att jag knappt kunde stå på dem och hade sorgen över Selma i mig hela tiden också och skickade massvis av provocerande sms till min far (ni tror väl inte han svarade även om jag skrev att han drev mig till självmord?). Ett bra test att ha gjort för då vet jag var jag står och det var ju tyvärr inte så positivt alls. Här hemma  är var jag mår som bäst och tydligen vad jag klarar av just nu.