just när jag börjat må litet bättre igen så nu är man nerkörd igen.  Han är på gränsen till utbränd och jag är utbränd - ja ni hör vilken konflikt det kan bli vid diskussion. Jag bara känner att det går inte att prata med honom det känns som om ingen förstår mig och jag känner mig så ensam. Många gånger så känner jag det som att jag kan lika bra sluta prata helt för det är ändå inte lönt att säga något.

Jag hatar så när vi diskuterar så här dels pga att det ändå inte leder till något.

Ett av mina stora fel är att jag nästan aldrig kan be om hjälp eller säga vad jag tycker förrän efteråt när jag blir ledsen på sambon för att han inte förstod mina pikar. Jag kan inte hjälpa det men det är som om jag inte vågar säga vad jag tycker och tänker ens till honom och så mår jag så dåligt när jag inte gör det. Jag kan riktigt reta ihjäl mig på honom inuti mig.

Sen så känns det som att när han då säger något i en diskussion så vänder han det alltid till att det är mitt fel vilket han förmodligen inte gör men i min hjärna så tas informationen emot på det sättet.

Han är den sista personen på jorden som jag vill bråka med jag älskar honom så.