och jag min sjuka fan får dåligt sambete för att min bror inte kan ha en trädgård längre. Sådan är jag sjuk! Jag vet att det inte är mitt fel ändå så rannsakar jag mig själv så många gånger för det som hände och jag tycker det är så tragiskt att det blev som det blev.

Jag glömmer i de stunderna helt den dåliga behandlingen av mig och att min bror i princip skitit i mig de sista 20 åren och att jag blev så hämndtörstande till honom först efter att han misshandlat mig. Allt det glömmer jag också hackar jag bara ner på mig själv.

Varför ser jag alltid det som om jag kunde gjort mer och som om det kanske ändå är min skull elelr att jag i alla fall har någon skuld men jag glömmer hela tiden att tänka på att även om jag var världens största fitta (vilket jag inte var) så kunde de ju försökt att visa mig förståelse ändå men jag fick ju ingen föståelse alls. Sådant glömmer jag hela tiden att se saker från mitt håll och att de faktiskt behandlade mig så jävla falskt. Jag gör aldrig de till skurkarna men hackar gärna ner på mig själv, förmodligen för att det ju är vad de gjorde. Det var ju alltid mitt fel.

Jag slår vad att om min mor dör idag så kommer jag att få en utskällning av min bror varför jag sket i henne och varför jag inte brydde mig och hur jag kunde bete mig på det svinaktiga sättet mm. Han kommer inte att ägna en tanka på sitt och min mors uppförande mot mig utan jag är boven.