Äntligen!
Under 94 strecket - 93,8. Minsta på typ massvis av år! Det går sakta som fan men det går!Tänk om jag haft någon mer än sambon i mitt liv som uppmärksammat denna kamp. Det är sådan stunder som det känns extra ensamt att vara helt övergiven. Det skulle vara så kul att få en klapp på axeln ibland och någon som sagt snyggt jobbat.
Kommentarer
Postat av: Mumla
...NÅGON som... (=vem?, föräldrar, vänner ?)
Postat av: vickan
vad duktig du ar, jag e sa lat jag.. orkar inte ta tag i natt just nu.. Men det kommer val sa smaningom :) men jag hejjar pa dig ivirigt att du lyckas ga ner lite till aven om det gar sakta. Stor kram pare
Postat av: fd. snäll
Någon som jag känt i mitt tidigar eliv, någon som inser hur taskigt de behandlat mig men jag skulle väl förmodligen inte förlåtit den människa som vågade komma fram ändå så..... Ja sakta går det och jag är helt öm i gumpen av cyklingen men det går neråt och jag vet ju att jag måste det men det är inte lätt för tro inte att jag inte tröstäter.
Stora kramar på er!
Trackback