jag mår bättre men har också börjat inse sanningen att jag nog aldrig kommer att bli fri från stresskänsligheten och skörheten som jag har vilket ju i sin tur innebär att jag är ganska körd i denna stressiga värld där allt ska gå så fort och göras perfekt. Jag kalrar mig fungerande här hemme så länge allt får gå som jag bestämmer. Jag har föröskt att bli bra i flera år nu och jag är bättre men riktigt bra blir jag nog aldrig jag var för körd redan när jag blev sjuk. Då och då tvingas jag ju igenom vissa tester i personliga livet som verkligen får mig att se att jag inte ens kalrar en sekund stress min hjärna får kortslutning med en gång och jag fungerar inte alls då, paniken kommer och jag blir oftast otrevlig då det är en väldigt obehaglig situation att tvingas leva i.