men har en jäkligt lång väg att vandra innan jag mår som i slutet av 2007. Tänk vad en liten grej kan förstöra mycket? Inatt var min andra natt irad som jag inte vaknade varannan timme och sen låg och vände och vred mig. Jag sov hela natten vilket är så skönt. Jag förväntar mig inte att det ska vara så inatt men jag hoppas för det hade kommit till den punkten där jag faktiskt var rädd för att gå och lägga mig pga smärtorna det gav mig. Har även gått upp i vikt under de här veckorna tack och lov inte över 100 kg men inte långt ifrån. Det är så frusterande jag vill så gärna gå ner massvis och gå ner fort men jag är som en långsamsnigel där vilket ju inte får upp mitt humör. Skrev om alla krämor till min far och frågade honom även om min mor levde. Som de hade sagt i amerikanske filmer

That's one coldhearted son of a bitch

Inte ett svar. Det är något hemskt med den här känslan som han och de utsätter mig för. Jag är osynlig, existerar inte, är en nolla, förtjänar inte att få finnas och det gör så ont i hjärtat fortfarande fast jag borde vara van vid det här laget.