som fan och då jag inte är rik äcklig svensk med massa pengar (= tex politiker) så lever man verkligen på spargränsen för att med jäma mellanrum försöka köpa sig litet lycka i form av en upplevelse. Det är då jag mår så nära bra som man kan komma men även då skit (förstod ni?). Jag önskar jag hade mått så bra hela tiden att jag inte behövt köpa mig lycka. Men det är de där små stunderna som får mig att förtsätta kunna leva.