för om jag tänker och är deppig utan den så är det inget mot vad min hjärna förföljer mig under den. Den mal och mal och mal och det känns verkligen ännu mer så som om jag håller på att bli galen. Jag pratade tom för någradagar sedan om att jag lika bra kunde ta livet av mig för så många människor skulle bli glada då fast jag vill ju leva men jag känner mig så ledsen fortfarande över alla svek. Jag önskar jag inte var jag och att jagintevar så här jäkla knäpp.