När brorsan flyttade ut till Tittente
Du behöver flytta långt ifrån din "familj", och göra allt du kan för att glömma att de finns.
Jag vet men hur glömmer man männisor som man trodde man älskade som man vuxit upp i tron att man var om inte älskad så åtminstone omtyckt. Hur kommer man över att allt verkar varit ett spel? Hur kommer man över att man föddes med en bror som i princip förstört hela ens uppväxt för att ingen någonsin vågat säga nej till honom (mer än jag då och vi ser ju hur det gick för mig)
Om du flyttar, byter telefonnummer osv , och aktivt ger 17 i att tänka på dem, kommer de försvinna i dimman.. Tro mig, jag vet.
Jag har också haft det jobbigt med familjen, och jag insåg att det enda raka var att klippa helt med dem. Jag flyttade och skaffade hemligt nummer. Visst kan de få tag på min adress och skicka elaka brev, men det är inget som säger att jag vare sig måste öppna breven eller läsa dem. Och skulle de komma hit, ja, dörren har ett lås, jag behöver inte släppa in dem.
Du anar inte hur skönt det var att ta kontroll och vägra dem nöjet att trycka ner mig. Underbart!
Bara det är en ljuvlig hämd :)
Och när de började tjafsa med mig, när jag bestämt mig men ännu inte flyttat, så sa jag helt kort att jag inte tänkte lyssna på deras dravel längre och så la jag på luren. Ingen diskussion, bara meddela mina åsikter och sedan avsluta. Sköönt :)
Att ha ett underbart liv är den bästa hämden.
Att ständigt fundera och älta, får en bara att må sämre.
Jag hör vad du säger och jag håller med dig och det funkar på mig i kortare perioder och ok så fort som jag går in i min "låtsasvärld"men så fort som verkligheten knackar på och jag tvingas ut i den av en eller annan anledning så faller jag ganska omg. ner i mörkret. Jag tror att ett stort problem är att jag faktiskt tycker att jag alltid varit snäll och så jämför jag i huvudet på mig liknande situationer med min bror och dem och ser hur de hanterade situationen när de gällde honom och ja...Jag tror dessutom att jag fast det nu gått ett antal år fortfarande är chockad över hur de kunde och hela tiden i mitt huvud frågar mig varför. Get over it är så lätt att säga och jag önskar så jag kunde för ingen skulle vilja ha sinnesfrid mer än jag men jag känner mig skadad för alltid. De (tyvärr) förstörde mig nog som människa. Jag hatar att skriva det för jag vill inte att de ska vinna. Annars gjorde jag som du de där sista åren när de hade kontakt med mig. Jag tittade rakt framåt och sade typ nej till allt, de tyckte jag var så jobbig.Visst låter jag totalt förvirrad elelr hur? Och det är en av sakerna som är så himla jobbiga att hantera. Denna enorma förvirring.