jag hade vänner (trodde jag), jag trodde att min familj skulle ställa upp för mig som jag ställde upp för dem och sen med nästan en blinkning så visade alla samtidigt att jag betydde ingenting. Vänner var inte vänner och helt plöstligt stod jag helt ensam förutom sambon och upp över öronen i skit och problem som jag verkligen hade behövt en väns öra till men ingen ville veta av mig åtminstone inte på mina villkor utan då skulle jag vara den där underkastade, hånande som skulle vara där när de behövde något men som absolut inte kunde acceptera att jag hade några krav. Det gick bra att driva med mig och göra sig löjlig över mig men jag var absolut inte en person med känslor.

Jag hade två tjejkompisar på äldre dar. En kan vi kalla bimbobralla Bunkeflostrand. Henne var jag egentligen alltid skum på och kände tidigt av vibbar att hon inte kunde hantera vissa saker och tyvärr fick jag rätt.  Hon är den där typen av tjej som glömmer allt vad vänskap innebär när hon får en man (som jag och sambon skaffade till henne för det var inte mycket hon klarade av själv) . Henne har jag kommit över, visst jag hatar henne men det är inte så konstigt för hon var så ego och behandlade mig verkligen skitdåligt men henne har jag liksom inte saknat.

Sen har vi den här andra tjejen. Vi var kompisar längre men ju större mina personliga problem blev desto mer drog jag mig undan och hon kände även min familj så hon såg inte rigtigt saker på rätt sätt. Hon såg uppenbarligen inte hur dåligt jag mådde. Henne är jag mycket tacksam mot för hon och hennes familj gav mig verkligen jättemånga fina stunder under min uppväxt och hon är en stor anledning till alla mina glada minnen men... Ju äldre vi blev desto mer fick även hon mig att känna att hennes vänskap till mig var bara ok när hon sade det. Jag dög aldrig fullt ut. Hon gjorde hellre saker med sin äldre bror och sin familj än umgicks med mig och jag kände att vad jag än gjorde så var jag aldrig bra nog medan hon kunde ställa upp för andra tjejer. det var liksom inte en lika vänskap men henne kan jag sakna och verkligen vara ledsen över att hon gick förlorad.

Jag kan ofta numera önska att jag flyttat hemifrån vid 10 års ålder och fått en chans.