hade det varit min dotter som jag inte haft kontakt med p å5 år och som jag sedan träffat. Jag hade resonerat som så att livet är för kort, legat på och definitivt försökt ta igen förlorad tid. Men de kommer aldrig att behandla mig annorlunde eller hur? Springer jag inte efter dem så tänker inte de anstränga sig och sen ser de inte hur annorlunda de behandlar oss fortfarande för brorsan springer de efter fortfarande.

Jag saknar någon som bryr sig om mig. Det kan vara väldigt ensamt med bara sambon ibland. Stora delar av mina dagar så hatar jag verkligen världen så. Ska alla svek som jag blivit utsatt för aldrig suddas bort helt? Det känns som om de format mig helt för mycket och då försökte jag verkligen kämpa emot. Jag är inte stolt över att jag tillsist knäcktes men i efterhand så fattar jag inte hur jag stod ut så länge och jag ser verkligen särskilt min far från helt andra ögon nu. FÖRVIRRAD FÖRVIRRAD OCH ALLTID SÅ JÄVLA FÖRVIRRAD (Jag alltså)