mor och far så tänkte jag ok de har varit svin och hur fan ska jag kunna förlåta dem men ok ny år ny början jag ska ge dem en chans. Jag tror redan attdet var fel av mig, jag mår sämre, hjärnan maler som besatt och jag går och reatar upp mig mer och mer på saker som typ

brorsan fick dem, farsan hade farfara och farmor morsan hade sin mor men jag? Vad är det som gör mig så hemsk att jag inte förtjänar någon? Visst jag var kanske lat och hemsk som ung men jag vet att jag inte var värre än min bror långt ifrån men honom målar de upp som gud men jag bara kritiseras vad jag än gör. Utan mig så hade de inte kunnat leva sitt glansliv på 90-talet men det tycks de ha glömt. Jag har ställt upp så mycket för dem men de har ändå bara skit att säga om mig och de skiter i om de stressar mig till döds fast jag har försökt att säga till dem flera gånger att stressen som de utsätter min kropp för gör att den bryts ner. Det ärkonstigt brorsan har ljugit i hela sitt liv och kunnat göra det rakt upp och ner utan att blinka. Jag tvingades börja ljuga  på vuxna dar för att överleva i deras hemska värld annars är jag en väldigt ärlig människa men jag behandlas som någon som ljuger ALLTID (gråter när jag skriver detta)