analysera alting, tänka hela tiden och helt enkelt bara säga till mig nu är det som det är. Är det den här 37-åriga desperata längtan att bli omtyckt av sina föräldrar som gör det? Nu när jag tänker tillbaka och ser saker som jag blundat förr tidigare så måste jag tom fråga mig själv - Har de någonsin tyckt om mig? Jag har alltid kämpat och försökt köpa mig deras kärlek och uppmärksamhet. Jag inser nu att föräldrars kärlek ska inte komma med krav som mina gjorde utom till min bror förstås för honom vägrar de se felen hos. Vill inte vara ledsen!! Vill ha total lycka som jag drömt om de sista 20 åren!