Inte mycket mitt helvete har redan börjat med extra mycket ensamhetskänslor inför julen. Min far har inte hört av sig efter brevet är inte förvånad och jag vet inte varför jag hoppas på mirakel när det gäller honom och min mor har inte ringt på en månad sen jag var extra nog med att säga i samtalet sist att vi får höras av snart vilket i hennes öron som alltid blev översatt till jag slickar dig i gumpen snart(ursäkta ordvalet) Jag funderar varje dag på om jag ska ringa henne och jag är så ledsen men i och med att hon gjort som vanligt så får hon ju mig till att må lika jävla dåligt som jag mådde i alla de år som jag sprang efter dem i hop om att de skulle bry sig om mig och älska mig så som de gjorde med brorsan.