för då ännu mer än i andra fall så var det som om jag inte existerade. Min bror skulle ta över så var det bara. Jag blev ledsen varje gång de pratade om det för jag kunde väl åtminstonde fått vara med i diskussion men jag blev inte ens tillfrågad. Vad jag ville och tyckte betydde absolut ingenting. Istället så tvingades jag sitta med under åtskilliga middagar då det pratade om min bror och Tittente (gissa om jag satt tyst) Jag visste ju redan som tonåring att min bror skulle klanta till det rejält för så gjorde han alltid och sen kom mor och far och redade upp hans skit. Hur gammal han än blev. Att brorsan skulle ta över TIttente fick jag typ höra varje gång han träffade mormor från det att jag typ kunde gå så man växte verkligen upp med att bli islagen du är inte värd någonting och trots det när jag tänker tillbaka så gav min mormor mig mer intresse än min mor någonsin gjort vilket väl säger en hel del om hur min mor behandlade mig. Jag tror att min mormor som var mycket av den gamla skolan helt enkelt inte vågade gå emot sin döda mans önskan men mina föräldrar ja för dem har jag ingen ursökt längre mer än att de inte var de jag drömde om att de skulle vara. Jag tror nog att man måste gått i mina skor för att förstå känslan men försök lite. Du har denna bror som förstör allt som han kommer ivägen för och han ska ta över detta lilla natursköna paradis som du alltid brytt dig mer om än vad han någonsin gjort men du blir inte ens tillfrågad. Jag var aldrig dum nog att tro att vi båda kunde bo där men man kunde väl åtminsonde fått vara med och diskutara framtiden? Från det att jag började skolan så behandlades jag verkligen som ett tomt papper något man var tvungen att mata och klä men inte mer. Idag så ångrar jag och retar mig så att jag inte skrek och protesterade mer men jag förmodade att jag då tog minsta lilla intresse som jag kunde få och man fick absolut inte intresse om man var till problem det vara bara brorsan som fick vara det och var jag till problem så fanns ju också risken för bråk som skulle leda till att min far lämnade huset och vara borta i flera veckor så man ville ju vara perfekta barnet vilket jag lider av än idag. Jag ljuger inte när jag säger att jag bryter ihop flera gånger varje dag när jag misslyckas med någonting även om det är något sådant enkelt som att jag spiller ut ett glas vatten. De lyckades verkligen knäcka mig totalt och hur jag än försöker så blir jag inte bättre. Jag är förstörd.