för litet mer än en vecka sen. Jag önskar han var min psykiatiker för honom kan man prata med. Jag är livrädd för den dagen han pensionerar sig vilket är väldigt snart för som ni ju förstått så har jag inte så lätt att öppna mig för människor och jag missförstås ofta men han är lätt. Min psykolog däremot ja han är jag rädd för och känner att han känns så stressad och inte har tid för mig när jag träffar honom. Jag vill ha hjälp jag behöver hjälp men jag är så jävla rädd. Jag undrar ofta om jag kanske är för fucked up för denna värld. Ni skulle känna min hjärna. Det är evigheter sen jag var ute ur min fantasivärld för det är den jag klarar av allt annat SKIT!! Jag stänger liksom av min hjärna för att kunna existera. Jag är 2 och 102 år samtidigt. Jag vill inte ha det så här och inte känna all press som jag känner det gör det ju inte lättare att slappna av. Måste sluta med trösshoppandet också. Inte det 2010 som jag föreställde mig på nyår men min värld blir sällan som mina drömmar.