Det kan vara svårt att tro men jag var faktiskt väldigt rolig en gång i tiden. Folk skrattade åt mig hela tiden. Det var väl mitt sätt att dölja smärtan. Jag kunde charma vem som helst så fort, nu ja..... Humorn försvann ut någonstans och jag vet knappt hur man skrattar. Jag skrattar men det känns inte som om det är till 100% Där är liksom alltid en viss del sorg kvar i mig. Mungiporna åker aldrig fullt upp.