så får jag varje dag försöka kämpa med att inte göra min föräldrar till lags fast de inte är här och totalt skiter i mig. Ofta när jag gör något så gör jag det p åsådant sätt så att de skulle vara stolta över mig fast de skiter i vilket. Hur sjuk är jag? Jag känner nu att de bröt mig de bröt mig verkligen. Jag har accepterat att jag aldrig blir frisk fullt ut. Hur kan man läka en hjärna som är utsliten? Min verkar inte kunna läkas? Jag önskar så att det fanns någon mirakelkur för mig för vem vill må så här? Att konstant befinna sig i en låtsasvärld för att vara något så lunda glad. De var inte där när jag lärde mig cykla, när jag lärde mig simma eller när jag lärde mig läsa. Undrar om de såg mina första steg? Troligtvis inte. Det är så jobbigt att känna sig så här svag och ändå behöva gå upp varje morgon och kämpa sig igenom dagarna och försöka. Jag är så jävla trött på att försöka så att det står mig långt upp över öronen och litet till.