mors dag närmar sig ju. Det är verkligen en hemsk känsla den där att man aldrig dugit till sin mor vad man än gjort att man tvärtom har känt sig hatad i hela sitt liv. Första gången jag skrev i min dagbok om hur min mor hatade mig var jag 9 år gammal och sättet jag skrev det på var liksom mer allvarligt än om ett barn skrivit det för mamma var dum en dag. Det var liksom så mycket allvar i orden där jag konstaterar hur frälst hon är i min bror redan då. Det är en hemsk känska att alltid vara snäll men ändå känna sig mindre värd. En av mina verkligaste drömmar som jag någonsin haft var i tonåren där jag drömde hur jag knivhögg min bror om och om och om igen tills jag varknade upp helt chockad. 20 år senare är drömmen fortfarande färskt så det är en hemsk känsla att inte bli erkänd av sina egna föräldrar hur perfekt du än är.