Inget nytt på tråkfronten. Fortfarande skit och helt för olycklig helt för ofta typ nästan alltid. När jag växte upp så drömde jag inte om pojkar, pengar, kläder och allt det där normala. Åtminstonde så tror jag det var vad normala flickor drömde om. Jag vågade inte ens tro att någon skulle gilla mig för vem ville gilla en sådan som mig fet och ful så här i efterhand har jag förstått att jag var inte så fet men mina föräldrar fick mig att känna mig som det förmodligen för att de uppmuntrade mig till bantning redan i mellanstadiet, de tom betalade mig för varje kilo jag gick ner och då var jag som mest storlek 42.

Men åter till min dröm. Jag låg i min säng och drömde om att få vara glad en hel dag utan tårar och allt medan jag växte upp så var det den drömmen som levde kvar och nyfikenheten hur det skulle vara att få vara glad en hel dag. Det var vad som höll mig vid liv jag ville så gärna känna hur det var att må bra en hel dag, att få vara lycklig.