Pratade en del och målade sen av mig. På vägen dit hade jag tänkt upp en bild i huvudet som föreställde min hjärna och hur jag kände mig. Jag har börjat göra så sedan jag började terapi att tönka i bilder.

Kan väl säga att det blev en hel del modern konst med mycket improviserat knivhuggande men även mer ljust i bilden än innan. Jag mår skit nu men det är ingenting mot vad jag mådde. Nu när jag tänker på det så fattar jag inte att jag överlevde min familjs terror.

på hela sommaren. Det kändes litet sådär för som jag sade till henne jag har verkligen mått bra av att krypa in i min låtsasvärld och inte prata om alla problem och om mig så mycket fast jag vet ju att jag måste ta tag i dem men ibland är det bara så skönt att låtsas. Denna termin ska vi prata mindre och måla mer så att jag kan komma vidare som hon sade och sen ska jag inte träffa henne igen förrän en bit in i september vilket är skönt för nu kan jag gå in i min låtsasvärld igen där ilska, elakhet och ondskan inte existerar.

inställt pga sjukdom, tråkigt för henne(en väldigt trevlig kvinna)men litet kul för mig då även jag kan behöva paus från att prata om mig själv. Nu har jag semester från det ända tills augusti och då kommer jag verkligen att behöva henne. Nu ska jag bara kalra av telfonsamtal ifrån min endikrinolog imorgon sen är allt homefree för ett tag.

jippii då jag ju känner att jag fastnat litet dör fast det hjälper mig säker t en del. Irriterande dock var att jag ändå fick lägga 60 kr på buss och två timmar på bussresa då de ju inte pratat in meddelande om att det var inställt eftersom det bara sagts min sambos namn på mobilsvaret. Förmodar att det är något med sekretessen som hindrade henne. Shit happens jag fick i alla fall kommit ut litet och sett tre vackra änder (inte ändor:-) Älskar fåglar!

Det klickade totalt för mig, fick nya tidtabellen i posten och utan att kolla från när den gällde så utgick jag frå¨n omg fast jag åkt buss i så många år. Själaglad över att bussen gick senare så gick jag dit där bara för att inse efter ett tag att jag misat den men det var faktiskt litet skönt att slippa terapin även om det nog hjälper en del. Jag ser serien heroes och där är en man som får andra att glömma, jag önskar han kunde komma till mig och få mig til latt glömma.

vilket kostade mig 450 kr då jag ju fick göra något under timmen som jag fick vänta och shoppa är ju alltid kul. Det var ju bildterapi idag så det var skåne runt som gällde för mig. 2 timmar buss tur och retur för 50 minuters bildterapi. Tänk om man kunde bli frisk och slippa allt det men det känns inte som om frisk är något jag kan drömma om. Alla ni som växte upp i "normal" familj med föräldrar och syskon som inte förstörde er fy fan vad avundsjuk jag är på er.

Idag målade jag också. Skulle tagit foto men glömde det. Bilden skulle dock föreställa mig ställandes alla som utnyttjat mig mot väggen, kan säga så mycket som att kulor, vallgravar, sagoskog och blod var inblandat i bilden.

målade idag för första gången på länge. Målade platsen som ska bli minnesplats åt Selma.Nu har jag lov i minst två veckor. Litet nervöst och jobbigt känns det trots allt då allt är mycket jobbigare för mig nu när jag inte har antidepressive vilket ju innebär att jag mår sämre på många vis och sen har vi ju den här besattheten med döden som jag har. Tänker på den så mycket att jag blir illamående och ledsen osv. hela tiden. Inte alls bra skitjobbigt rent ut sagt.

målade för första gången på länge. Kände ingenting. Det blev en tjock pensel och en massa drag av svart, brunt, vitt och rött. Värsta kladden. Svart=mörker Brunt=Bajs Rött=blod Vitt=spöke,osynlighet,intet.

Nu har jag semester därifrån ända till den 19 mars.SKÖNT.

men det gav mig absolut inget. Jag sitter där och pratar men hon säger knappt någonting och jag är nästan exact lika förvirrad när jag går ut därifrån och min sorg och saknad över Selma är inte ett dugg bättre. Gråter i ett sträck i 50 minuter där dessutom. Hade gärna hjälpt mig själv om jag bara vetat hur men denna gången är det vatten över huvudet.

blää!! Har inget kvar att säga eller göra. Åtminstone inte för stunden.

och tur var väl det som jag skrev igår jag har inte meratt ge. Jag vet att jag inte är frisk men det är precis som om luften gått ur mig helt efter det här med lilla Selma. Jag har varit deprimerad massvis av gånger men den här gången känns det annorlunda. Den känslan har jag aldrig upplevt för, precis som om bägaren till sist rann över.

jag skulle läsa Tove Janson's det osynliga barnet (ni vet hon med mumintrolen)Där var  mycket som stämde in på mig och hon beskrev min moder nästan helt korrekt. Där stod tex om mina problem med ilskan och att man behöver visa ilska för att synas. Jag visade ingen min bror visademassvis och tog up alla scener. Jag återkommer nog litet senare til denna text för där var mycket som man kan diskutera.

har ju knappt några foton på min bror. Den var 20 år gammal så vi kom fram till att jag skulle när jag fick pengar till skrivarfärg skriva ut den nyare bilden som jag har i min dator innan vi börjar hämndplanerna.

Så idag var det prat och så fick jag i uppgift att måla en bild på hur jag var i mina drömmar när jag gör upp med allting. Det blev en mycket intressant bild! En svart mur delade pappret och på en sidan gjorde jag en massa färgkludd i svart, blått, vitt, rött och brunt. Sen målade jag svart över hela den bilden. På andra sidan blev det en stor sol i olika gula nyanser med stark orangeröd i mitten.

Solen och styrkan är jag i ina drömmar medan den andra halvan var min bror. Vad som var väldigt lustigt är att när man tittade på bilden så hade jag utan att vetat om det målat en bruten gammal människa som verkligen såg ut att lida. Kan det undermedvetna vara så nära?

Idag är dagen som jag ska ha med ett foto på min bror dit där för att vi ska utföra vissa saker. Ska bli intressant att se vad det är. Tror väl inte riktigt på att hon kan hjälpa mig komma över de känslor jag har mot honom men vi får se......Hon vill som hon sade förhindra att jag hamnar i fängelse för saker och det kan jag ju förstå.

jag ska ta med mig ett foto på min bror nästa gång och sen ska vissa saker utföras:-)Ska bli intressant att se vad hon har i tankarna och om det hjälper. Skulle vara jätteskönt om det hjälper. I läger är jag tvivlande dock.

då allt är bättre förstunden eftersom de ändrade mitt sjukintyg så bestämde jag mig för att fortsätta då jag ju inget hellre vill än att bli frisk. Hon sade att hon blivit rejält orolig för mig förra veckan för så uppgiven som jag var då det hade hon aldrig sett mig.

i en timme i alla fall. Tänker jag efter så satt det nog i i två var för att min psykiatiker insåg sin feldiagnos vid mötet och skrev om mitt sjukintyg så att mycket av den här stressen som han satt på mig försvann. Allt kändes mycket lättare med en gång men jag är nog chockad fortfarande för jag är inte van att folk tror på mig så det kändes skönt att han gjorde det. Tyvärr så fick jag en medicin till men det är väl bara att köpa läget där jag är dock inte alls glad för att vara så beroende av mediciner men jag vet att jag behöver dem just nu - tyvärr.

Jag grät givetvis och hon upprepade sig. Det är som om ingen förstår mig längre. Saker som jag sagt jag fattat fortsatte hon att upprepa och nu ska jag bestämma tills nästa gång om jag vill fortsätta terapin. Det är ju som hon säger, hon kan inte tvinga mig, samtidigt så tror hon att hon kan hjälpa mig och vem som helst kan ju se att jag behöver hjälp men vad gör man när allting känns meningslöst? Det känns ju som om de har satt mig att arbeta i motvind igen och jagär bara människa jag klarar inte hur mycket motvind som helst hur länge som helst.

Ja jag vill gå på bildterapi! Nej, om de ska fortsätta att stressa upp min på andra plan så känns det inte så lönt då jag då bara fortsätter att kämpa med at hålla huvudet ovanför vattnet och jag vill ha ut mer än det av livet annars kan jag lika bra dra något gammalt över mig.

av att veta att jag ska till bildterapin imorgon. Tänk jag som måddde så bra av det en gång i tiden men det var innan de slutade lyssna på mig och hur jag mådde. Jag sade vad som skulle hända med mig om de gjorde si och så och just det hände. Det känns bara så konstigt att sjukvården tycks arbeta på att jag ska må dåligt för det gör de ju indirekt genom att inte lyssna på mig när jag säger hur jag fungerar och tickar. Tack och lov att sambon ska följa med som stödperson imorgon men hon kommer nog bli förvånad över att se honom där. Det känns dessutom som att jag inte orkar ta den här fighten med att visa hur dåligt jag mår nu igen, har liksom inga krafter att slåss medde tog de ju när de gjorde så här med mig.

Jag har absolut ingen aning hur jag ska ta mig igenom nästa timme än mindre hela veckan. Hade så hoppats att få prata med henne så detkanske skulle kunna komma en lösning så att det inte skulle gå mer utför med mig.