ska det bli en fjärde?Isåfall behåller jag skiten, river det och byger nytt hus.

Först så skrev jag under köpekontraktet till min bror
Sen til det här taskiga paret som trodde jag skulle rea ut stället ännu mer än vad jag redan gör
Och nu till ett annat trevligt par

Spännande fortsättning följer säkert för när det gäller denna affär så ropar jag inte hej förän långt efter.

inte känna någon skuld till min bror för det dumXXXXXXt förverkade ju sin del i huset i det han förstörde medan han bodde därute för det var ju ingen liten summa han trashade stället för. Han och hans underbara sambo.

idag, skriver papper omorgon, igen! Har ingen aning om jag gör rätt kan just nu knappt tänka alls. Hjärnan är som en cementklump. Kan bara hoppas att det aldrig blir tillåtit att stycka upp marken till tomter eller att de åtminstone inte gör det på en 10 år så att man slipper gå att reta sig. Snälla någon därute övertyga mig om att jag gjorde rätt!

förhandlingarna om detta huset för jag visste att min bror inte tyckte jag var värd mer än det minsta och jag visste ju av erfarenhet att mina föräldrar alltid ställde sig bakom honom. Jag fick tyvärr rätt denna gången också. Hade det gått att lita på att de skulle vara rättvisa så hade jag ju aldrig agerat som jag gjorde.

Under en middag med min mamma så försökte min sambo att få henne att förstå hur jag måste känna det och han pratade om orättvisorna. Hon bara vände sig mot hnom och sade:

Jag tyckte om dig innan, sen var han inte populär längre för han höll ju inte med dem.

att när han fick för sig att han ville ha en häst så odlade min morfar omg. klöver på de två åkrarna som hör till huset (ca 17000 hektar) innan han ens hade  hästen och den skaffades aldrig.

där han än en gång erbjöd hoom att köpa ut mig ur huset. Svaret tillbaka kom där han skrev att han var intresserad av detta. Sen såvar det korrespondens i över ett år pga att han hela tiden kom med någon lögn som gjorde att vi fick fortsätta att vänta på affär. Precis som med alla andra människor så hade han lyckats att vagga in min advokat i han lögner och han trodde på honom  när han skrev någonting. En dag tröttnade han också dock och insåg att om det skulle hända något så var vi tvungna att vara hårdare. Tillsist anlitade min bror också advokat. Efter att ha blivit upplyst om en del så insåg vi att han ljugit medvetet då han fortfarande hade sin betalningsanmärkning och därför inte kunnat ta över huset förrän nu. Detta hade de låtit mig gå och vänta på i över 4 år och det var visst bara något de tyckte jag skulle göra. Vänta tills min bror kunde köpa huset hur många år det än tog och utan hänsyn till att jag kunde behöva pengar till någonting. Det var sådan han var och är, egoistisk.

under massvis av protester från mig och min far men min mormor och mor hade ju bestämt detta. Från den dagen så grät jag nästan varje dag. Då jag också ägde detta hus så visste jag ju att för varje dag som han bodde där så skulle huset bli mer och mer förstört och det skulle innebära att även jag förlorade pengar. Jag försökte få min far att hjälpa mig och han lovade att han skulle göra det. De kom fram till att min bror skulle köpa det för en summa som sen skulle delas på tre. Det lämnade inte mycket kvar åt mig och då jag egentligen inte brydde mig om pengarna så tyckte jag dock att han skulle betala en del för att jag avstod att bo där och för att jag aldrig fick möjligheten att bygga upp det till något stort som kunde bli värt mycket mer. Platsen var ju väldigt vacker och jag visste att nu knde jag aldrig mer besöka den. En galning var ju lös. Sen hände det inget, och inget. Ett år gick, två år gick, och tre år gick - han bodde fortfarandedär men ingen affär. 2002 gick jag så till advokat vilket gjorde att alla i min familj blev sura på mig och det var väl då de verkligen började behandla mig som skit. De trodde att jag bara var ute efter pengar vilket inte alls stämde. Jag ville ha rättvisa för en gång skull. Rättvisa har ju aldrig existerat mellan mig och min bror.

på huset till min bror. Det var han som drog sig ur affären utan att meddela någon det utan bara strunta i att betala både mig och sin advokat. Därför kan jag inte förstå ilskan han visat för det var som sagt hans eget fel som det så ofta är eftersom han alltid förstör saker. Tyvärr drabbas dock nästan alltid andra, oftast jag!

Så här såg vasken ut i köket nät han och hanssambo flyttade med deras liölla son från det sorgsna huset. Fin miljö!

besatta med tanken att min bror skulle ta över deras fina gård en dag. Det bestämdes den dagen han föddes och att jag kom 4 och ett halvt år senare spelade ingen roll för jag var ju BARA en flicka. Har väl aldrig riktigt förstått varför det ska vara så mycket bättre att få en pojke? Vill väl tro på att vi alla är lika värda.

Hur som helst, trots att min mormor dog 2001 och min mormfar dog 1981 så hör jag fortfarande hur deras röster ringer i mitt huvud som ett mantra: där ska du bo xxxx minns du när du gjorde så xxxx?Trots att han sällan besökte min mormor och trots att hon ofta klagade på honom när han inte var där så var han likväl fantastisk när han kom en månad senare och visade sig i en halvtimme.

Jag minns när hon skulle tapetsera om i ett rum några år innan hon flyttade därifrån. Hon ringde hem till oss för att säga till min bror att han fick ju komma ut där så att han kunde godkänna tapeten eftersom han ju skulle bo där sen. Det handlade alltid om honom

Tillsist så tröttnade jag på att ta ut där för man matades hela tiden med saker om brorsan och om hur han skulle flytta ut där. Att jag hade känslor det verkade där inte vara en enda som trodde för de kunde prata vitt och brett om min bror och alla dessa planer rakt framför mig precis som om jag inte skulle reagera alls. Det var många tårar som fälldes under dessa år. Att känna det som om man inte existerar är verkligen en fruktansvärd känsla.

Den dagen han flyttade ut  där (jag ifck reda på det när de börjat flytta) så kände jag ett viss tvång att ta ut där och erbjuda mina känslor. Gjorde man inte det så blev man bannad rejält! Jag cyklade ut där, kom in i köket och min mormor säger till mig att jag kunde ta och städa ut skåpen så att min bror kunde sätta in sina saker där.

Det blev för mycket jag gick omg. ut och satte mig på cykeln utan en enda förklaring till dem därinne.

fast mäklaren säger att allt är så bra så. Varför går det spöke i allt som min bror rört vid?

Det blir 3:e gången som jag försöker sälja huset. Första gången var ju till brorsan och andra gången till det här paret. Kan väl bara säga att den som lever får se.

Min far har hela tiden sagt att han inte blandar sig i bråket om detta hus men han har flera gånger gått in och försökt stötta min bror och hjälpa honom mot mig. Är det inte att blanda sig? Kan bara inte förså att han kan säga så när fakta visar något helt annat? Hur kan man bara så glömma vad man gör eller blunda för det? Han försökte ju hjälpa honom så sent som i april när han blev vräkt och ville då diskutera en lösning med min advokat och tom överklaga beslutet. Det är väl att blanda sig?

men just nu är det förbjudet att stycka av och sälja tomter där. Då kommer det välkända tänk om.....det går att göra så om 10 år?Det kostar mig ju inte mycketatt ha kvar det här men där är ju arbete att tänka på hela tiden och det känns tråkigt att ett sådant fint ställe inte blir utnyttjat. Själv vill man ju inte bo där då brorsan bla misshandlade mig där och man har en hel del tråkiga minnen pga honom där samt att där är grymt mycket insekter på sommaren och sådant driver mig ganska mycket till vansinne. Men vad jag ville komma till är man vill ju inte göra ett misstag man vill tjäna så mycket som möjligt och vad är då rätt?Man kan ju inte heller tänka om...för om kanske aldrig kommer.

ochdenna gång så struntar jag blankt i om jag skriver om den. Den är en hel del pengar lägre än förra paret erbjöd. Jag har tänkt mycket på om jag ska vänta och inte läga ut huset p åförsäljning igen förrän nästa vår men vem säger att det inte är ännu värre då?Brorsan har verkligen lyckats förstöra ett helt hus. Fol blir överförtjusta när de ser vad det ligger och trädgård och huset utifrån och så går de in i huset och allt intresse dör. Ingen fattar vad han sysslat med. Han har fixat litet här och där men inte ett enda rum klart utan det är som ett lapptäcke och det är oftast lata lösningar. Skulle kunna göra saker med honom och hans XXXX sambo som inte är tillåtna enligt svensk lag. Har ju möjlighet att stämma honom då han brytit så grymt mot lagen men har ej bestämt mig än för han har ju ändå inga pengar och min mamma hjälper säkert honom tvätta de han tjänar. Tyvärr, hon gör det bara för att han säger till henne och hon tyvärr inte har en egen vilja när det gäller honom. Retar ihjäl mig just nu dock påå honom och hus.

och att det inte blir sålt. Mäklaren skulle ju ringa åter efter att jag lämnat mitt besked i fredags ang. om jag tog det lägre budet från en annan person vilket jag sade ja till för det var mycket högre än vad det här unga paret hade fräckheten att vilja pruta ner det till. Han har inte hört av sig så jag bara ser mer problem. Känner mig besviken på min advokat som inte gick in mer aktivt och förhindrade min bror från att inte sköta huset. Då det var ett tvistemål så var det liksom hans skyldighet enligt lag att sköta huset normalt och som ni förstår , han har inte ens skött det till 1% Det stora misslyckade fiaskot! Ja ni hörde rätt det är min bror jag pratar om.

en barnfamilj. De hade letat efter sitt drömhus i 3 år och var väldigt förtjusta i mitt hus så de gick in och bjöd över alla andra rejät så vad kunde man göra annat än att slå till. De besiktigade det i onsdags och hade 3 byggare där och så, mäklaren trodde allt var ok och sen ringde de och ville helt plötsligt börja pruta ner priset med massa pengar för renoveringen blev dyrare än vad de trodde. Jag kan förstå om man vill pruta litet men man gör inte så som de gjorde. Det satte både mig och mäklaren i dålig sits.

Jag har inte vågat skriva i bloggen att jag skrev under köpepapper till huset för förra söndagen då jag är så skrockfull att jag var rädd att köpet ej skulle gå vägen. Jag hade inte behövt vara så rädd, köpet gick inte vägen. Det har verkligen varit en hemsk vecka.

Min bror förstörde verkligen huset rejält, knappt någon vill köpa det. Jag skulle kunna dra honom inför rätta igen för han har brytit rejält mot lagen genom att missköta det så och det känns ju som om han sitter och glider under min mors beskyddande vingar och kommer undan helt för lätt igen. Samtidigt så vill jag inte ha med den k-ken att göra mer och då känns det jobbigt att börja en rättegång igen. Men jag hatar verkligen det s-inet och I wish he was d--d.

Sambon öppnade gårdagens brev från skatteverket idag medan jag sov så att han skulle kunna gömma det om det var dåliga nyheter. Nu visade det sig att det för en gångs skull var goda nyheter om de här förfalskade hyreskvittona som skatteverket ville eftertaxera mig för med en summa på 40000. De överklagar inte länsrättens beslut utan jag vann tvisten och behöver inte betala för något jag inte gjort.

Jag borde le och vara glad över segern vi har trots allt slagits i över två år om detta. Jag borde skrika jippi men jag kan inte ens känna 1% glädje över att det hänt mig något bra, fast jag vill. Kommer jag aldrig att kunna känna glädje mer? Eller är det bara tillfälligt?

Förväntar mig det värsta så blir jag inte besviken men....ett litet hopp brinner trots allt.  Försöker tänka att det som händer, händer.

Jag har ingen aning hur den gick än då mäklaren inte hört av sig och jag är för rädd för dåliga nyheter för att våga ringa.

Jag föreställer mig hur han ringer och säger tyvärr det kom inte en enda och jag svarar då var jag bättre än dig för jag hade två stycken besökare igår!

Medan vi var där ute och förberedda så dök två intreserade upp nämligen. Först en som tog eget iniativ och körde ner och sen en som möklaren skickade ut där!

De verkade ju inte helt avskräckta men jag vet nu att människor är bra på att spela så här är det inga positiva tankar!

Hjärnan är väl fast i shit always happens men jag lovar att om mäklaren mot all förmodan kommer med goda nyheter så ska jag göra allt som står i min makt för att slå bort demonerna åtminstone för en dag och bara vara glad.

Min största fasa är väl att ingen alls kommer men gud vad kul det kunde varit om en eller två till hade lagt sig in i budgivningen. Tycker jag kan vara värd litet tur men tror inte på att jag får det.

De säger att negativa saker händer de negativa oftare och det tror jag väl också på men det är som om någon slagit ner mig och stulit den positiva genen, vågar helt enkelt inte tro på framgång alls(fast jag egentligen vill). Jag får upp mitt hopp så lätt och sen när det misslyckas så sjunker jag bara ännu djupare ner i skorna.

Fråga sambon, han vet!