där fler och fler tycks lämna hjärnorna hemma och bara bry sig om pengar och sig själva och är allt för status fixerade. Brukar säga till sambon att sådana människor har inte haft riktiga problem för då hade de lärt sig vad som var och är viktigt i livet.

Jag som verkligen haft tråkigheter i livet, ja ni skulle se mig hur upphetsad av glädje jag blir bara för att sambon bjuder mig på en angus hamburgare på burger king. En sådan liten banal grej lyser upp hela min dag. Kämpar man varje dag från att inte gå ner i sitt hål och ta livet av sig ja då blir man glad för så litet och varför är människor så elaka numera?

Det är tur att sambon är med de få gånger jag går ut för han hindrar all min ilska som jag har från att ta över. Jag vet att om jag varit ensam så hade jag muckat gräl med var och varannan ute på stan för jag retar mig så på människor jag verkligen hatar nästan allt jag ser numera och vill bara ställa mig upp och skrika och slåss och bete mig som den galning livet format mig till. Varje dag är verkligen numera en kamp för mig för att inte låta det i min skalle blomma fullt ut. Många gånger så vill man bara ta livet av sig för att slippa slåss mot all den galenskap som finns i en och jag ska säga att min största rädsla är väl att jag en dag gör jag det. Det är väl därför jag blir så sur på de som hyser förakt för dem som gör det för gör man det ja det är inte en själv som bestämmer utan något större som drar man kan verkligen bli så deprimerad och lyckliga alla ni som aldrig behövt känna er så ledsna och nere. Jag hoppas att ni aldrig behöver uppleva det för att gå med ett hål i hjärtat alltid och vad du än gör så läks det aldrig helt, ja det är inte kul. Det är en väldigt väldigt jobbig känsla. Att det första man gör på morgonen är att tänka på sådant som gör en ledsen och sen behöva kämpa mot demonerna hela tiden och kontrollera vad man utsätter sig för för att inte bryta ihop totalt.