jag var 9 år tror jag. Ja de ringde in till NK som det då hette i Malmö men inte en gång, jag upprepar inte en gång så förskte de prata med mig om vad jag varit med om. Jag har fortfarande minnesbilden av händelsen på näthinnan. Inte enda gång tog de upp det. Jag fick alltid föröska skydda mig själv för de gjorde inte det.

Jag var galen i det när jag växte upp så det gav en hel del flashbacks hur jag kände mig om jag köpte några.

Jag brukade ibland köpa chockladpuddingpulver, tonfisk på burk, lösgodis, ostbågar mm men INGENTING vågade jag berätta för mina föräldrar. Jag kommer ihåg hur jag rent svettig smugglade in dem i huset skitnervös för att bli upptäckt, åt dem i smyg med stängd dörr och hela tiden så kände jag mig som om jag skulle bli upptäckt medan jag höll på att begå mord. Inte undra på att jag är så himla nervös över allting eller hur? Eller varför jag fortfarande är så uppstressad?

En gång i mellanstadiet så glömde jag att jag hade en liter mjölk och ett chokladpuddingpulver i min skolväska. Snacka om att det luktade sur mjölk:-) (Tänk jag vågade inte ens sätta in litern mjölk som jag köpt för mina egna pengar i kylen av rädsla för utskällningen som skulle komma) Och jag fattade först inte ens att lukten kom från min väska. Och när jag gjorde det så kom nervositeten med en gång att någon annan skulle fatta att det var min väska. Nervös, nervös, nervös alltid!

jag var absolut inget fetto utan hade storlek 40/42 men det var visst för mycket för dem. Min bror fick ju ha specialsydda kläder i lågstadiet så....... Hur som helst de betalade mig för varje kilo jag gick ner vilket slutade med mig hemma från skolan en fredag efter att ha levt på tuggummi och vatten hela veckan. Efter det har jag haft problem att banta i hela mitt liv och det är väl inte det värsta för något år sedan nämnde jag detta för mig far och han sade då att han visste vad jag höll på med!

Men hallå varför gjorde du inget då?

Betala ett barn för att gå ner i vikt vem gör det?

det skulle ju givetvis vara lyxmodellen även om han hade betalningsanmärkning och inte hade råd. Min far ringde upp mig på jobb (var 25 år tror jag) och berättade att min bror skulle höra av sig för han hade sett en bil han ville ha. Vad han sklle sagt var din bror har köpt en bil nu ska du bara skriva under papprena. Min bror ringde sen. Vad han inte berättade var att till bilen kom ett lån på över hundratusen som de bara så där förväntade sig att jag skulle stå på.

Än en gång var man intvingad i ett hörn för man gick ju inte emot familjen. Denna bil hade jag ett helvete med min bror betalade inte lånet i tid det kom många gånger påminnelser, hot om indrivning mm. Jag försökte få min bror att engagera sig och  kontakta mig EN gång varje månad för att få ocr numret men inte ens så mycket kunde han engagera sig utan han tyckte att jag skulle serva honom varje månad med räkningen. Jag ville aldrig anstränga mig sade han. Mina förädlrar försökte få mig att göra det åt honom för det var ju inte så stor sak. Nej det var det inte men om jag ställt mig p åett billån på över hundratusen varför kunde inte personen som fått denna snälla gest anstränga sig litet?

Sen när jag skulle byta lägenhet så fick jag inget lång pga detta stora billån utan efter enormt förhandlande så fick jag ett kort tillfälligt som så fort jag sålt min lgh skulle betalas in och det hängde verkligen på håret. Riktiga föräldrar hade ju aldrig låtit sitt ena barn skuldsätta sig på det sättet.

Sen när hans betalningsanmärkning var över så försökte jag få honom att ta över lånet själv men han vägrade i ca 2 års tid. Jag fick skattepapper och sådant hem men inte ens dem kunde han engagera sig för att få. Jag minns att jag sade till min sambo att jag ska se hur länge det dröjer innan han hör av sig. Han hörde aldrig av sig utan istället fick jag ett hot till om indrivning. Jag ringde till min bror som sade att han betalade när han fick papprena (jag sade til honom men du har ju aldrig bett om dem) och slängde sen luren i örat på mig. När jag försökte ringa honom sen så slängde han luren i örat på mig varenda gång och jag ringde då min mor och bad henne köra mig ut till honom i Tittente för att lämna skattekvittot på kvällen. Jag knackade på för att överräcka honom kuvert men han inte ens göra det förrän han slängde dörren i huvudet på mig. Det var kvällen han misshandlade mig.

Vissa månader betalade dessutom mina föräldrar hans billån. Men det var väl inte heller orättvist att de gav honom 4000 ibland?

Sen efter ett tag så behövde han byta bil och då skulle jag ju skriva under papprena med en gång för då var det ju han som bestämde. Sambon sade till min far hur gör han med skulden för den är ju ganska stor. Min fars svar var att den var ju inte så stor för det hade min bror sagt. Ja i mina ögon är en skuld på över 70000 en stor skuld på en bil. Undrar om det var mina föräldrar som än en gång löste ut honom. Men denna behandlingen är väl inte orättvis?

den där dagen i Svedala när min far gick bärsärkagång av ilska och skällde ut oss allihopa. Jag tror jag gick i 9-an. Han hade blivit av med något och ville veta vem som tagit det. Så här i efterhand så ser jag ju vilka fruktansvärda övertramp han gjorde på oss allihopa. Här är han gifta familjefadern arg för att vi tagit något från honom när det något är en massa äckliga porrfoton på hans äckliga älskarinna som han hade när han jobbade i Norge och Haugesund. Däre låg hon uppfläkt och poserade på soffan som han sen tog hem och hade oss till att sitta på som om ingenting hänt.

Ja jag hade hittat fotona men fick panik med en gång då jag insåg vilket hus i helvete det skulle ta om jag gick ut offentligt så jag slängde tillbaka dem i portföljen så de som tog dem måste varit mn bror eller min mor men ingen sade något. Jag önskar vi stått upp och sagt till honom vad vi tyckte om hur hur han behandlade oss för gudarna ska veta att jag hatade det men mitt stora problem var ju att min mor var besatt av min bror på gränsen til sjukligt så om jag behövde någon hjälp som barn så hade jag ingen annan att vända mig till än min far så vad gör man då? Jag var ett barn. Jag hatar honom verkligen för vad han gjorde mot oss samtidigt som jag tycker att han är fruktansvärt patetisk och jag ser så ner på honom för han är så feg.

det skriks och bråkar en massa i bilen och 3 personer försöker lugna en person hela tiden medan de är livrädda för vad som ska hända. Ska han kör arakt in i en annan bil med våld?kanske en lyktstolpe?Hur ska detta sluta? Helt plötsligt svänger ni in på en sidogatan mitti trafiken och han stannar mitt i gatan så att ni får gå av och försöka lugna ner honom så att ni kan få in honom i bilen igen och fortsätta och då ska ni även fortsätta kampen att hålla honom nöjd så att inget annat hemskt händer. Det var verklighet med mig och som alltid så var personen det skulle svansas runt min bror.

det känns konstigt för nu kan den ena dagen vara den andra ganska lik och jag har aldrig varit van vid det. Det var alltid drama, skrik och bråk. Oftast innan man ens hunnit äta frukost och alltid tom på julafton. Det var så många gånger man vaknade på gott humör på julafton bara för att få huvudet bortblåst 10 minuter senare och sen var denstämningen borta. En jul stod min mormor för det jag kan välvarit litet över 20 år, bodde fortfarande hemma. Hon ringde och jag hade oturen att svara och sen fick ajg värsta utskällningen för att mina föräldrar tagit min farmor till kyrkogården först eller något åt det hållet som om jag hade med det att göra och hallå? Spelar roll? Men så var det alltid även om jag själv inte stod för skiten så fick jag alltid ta skiten åt de som gjort skiten om ni förstår vad jag menar?

det har gjorts nya rejäla skillnader sen dess

*far ringde två gånger hem till mig och försökte få henne att med hot göra som de ville ang. Tittente (inte en gång frågade han mig vad vi skulle kunna göra för att tillsammans lösa det) då hade han även en av gångerna först ringt till min advokat och försökt att prata med honom om mitt ärende utan att jag själv var informerad om detta.

*far och bror hotade mig att om jag inte gjorde som de ville i Tittentefrågan så skulle de skapa stora problem för mig i ett helt annat ärende vilket de också gjorde eftersom jag sade att jag inte lät mig hotas.

*När mor fick följande fråga av mins sambo så sade hon med mig  närvarande att hon inte skulle blanda sig om han misshandlade mig det var mellan de två.

*Samma år som jag blev misshandlad av min broder så valde hennes fader att inte alls höra av sig innan julafton för att kolla hur alla skulle fira julen och mora ringde den 23 bara för att fråga när hon kunde lämna julklapparna. jag hade då inte hört av någon av dem under hela december. mor valde givetvis att fira julafton med min bror utan tanke på hur jag skulle klara det eller ta det.

*Brors babyfoto stod uppställt på föräldrarnas bokhylla under hela min uppväxt medan mitt låg nerpackat i en låda och det kom först upp när jag var vuxen och tjatat ihjäl mig på att de skulle sätta upp hennes också.

*Min dopbok består av hennes namn och vilken kyrka hon döptes i. Detta skrivet av kyrkans personal. Föräldrarna har inte skrivit i en enda uppgift.

*Mora gjorde vid tidig ålder klart för mig att det var klart att hon skulle ha skulden för allt även när hon inte gjort något. Att hon inte ljög bevisade hon sedan gång på gång.

*Jag är idag sjukskriven och utbränd sedan flera år tillbaka på grund av den psykiska misshandel som jag har fått utstå sedan födseln av föräldrar och sin broder när hon var 10 skrev hon i sin dagbok att hon var rädd överallt utom i skolan.

*När bror misshandlade mig framför min moder och delvis sambo som såg det men stängde dörren så vägrade modern dels att vittna om vad hon såg och bror har inte ens brytt sig om att be om ursäkt och tillslut så förvandlades vad han gjorde i hennes föräldrars mun till att han bara knuffade henne och jag fick sig en tillrättavisning av sin fader att hon borde skämmas som satte sin moder i en sådan situation att behöva vittna mot sin son. Inte en av dem brydde sig någon gång om att fråga hur jag mådde efter misshandeln. Broderns första ord till henne efter misshandeln var att nu hade jag förstört allt.

•·       Brors  anmälde aldrig rätt ändrad adress utan sade att han bodde med sina föräldrar ända till han flyttade ut till tittente då även hans konkurs var över fram till dess bodde han med mig och sina föräldrar trots att han bott ensam i lägenhet i flera  år. (där var inte ens plats till honom på vår adress) Han har i åtskilliga år låtit bli att anmäla var han bott och angett falsk adress.

*mor ringde varje dag i flera år hem till honom tidigt på morgonen när han var över 30 tom för att väcka honom

*jag har även fått höra ifrån både mor och fart att jag  kan inte vara så sjuk då hon kunde hålla på att enligt dem bråka med dem som hon gjorde trots att hon går på antidepressiva, varit sjukskriven i flera år, går i terapi mm. Inte en enda gång har de frågat henne hur hon mår under denna period. När hon berättade för fadern att hon hade 50 kg övervikt så var hans lösning att han kanske skulle ta och skicka henne utomlands en vecka.

*bror  har även med endast mig hemma  kört rakt in i sina föräldrars garageport med vilje samt kört även deras brevlåda och sedan när jag försökte lugna honom hotat henne med kniv. Detta dock utan att föräldrarna lät honom stå för sina handlingar något särskilt. Däremot tog de aldrig ens och försökte prata med mig om vad jag tvingats genomlida.

*brors har även våldskört med hela familjen i bilen mitt i rusningstrafik utomlands. Som vanligt skrek mor och far lite i början bara för att sedan glömma fort.

*När jag tog studenten var brors uppgift att ordna skylten. Detta struntade han givetvis så att jag stod där och letade och letade. Än en gång en liten tillrättavisning var allt han fick av mor och fart och sedan glömdes händelsen snabbt bort.

*Sen jag stod upp för sina rättigheter med huset och när hon blev sjuk så försköt mor och far henne direkt medan när bror tex misshandlade mig så behandlade de inte honom annorlunda för det men mig lät de gå direkt när jag inte gjorde som de befallde.

*En av anledningarna att far lämnade mor efter långt äktenskap var för att hon inte ville flytta ut till Tittente med honom (han ville inte heller att bror skulle bo där men det tycks han ha glömt nu) mor har sagt till mig rakt upp i ansiktet att hon inte sagt till bror att flytta ut där. Den enda som var med på det var mormor som är död sedan flera år och var senil i flera år innan hon dog och som levde med tankesättet att pojkar är värt allt och flickor inget (hon föddes 1907?).

*Både jag och min sambo menar att enda anledning till att mor och fart håller med brors nu är för att de är rädda för vad hans ilska och humör ska göra mot dem annars. De har alltid varit rädda för honom och därför har de alltid låtit honom få sin vilja igenom. Han har misshandlat mig, knivhotat, kastat en tältsäng och tv-fåtölj på far, misshandlat far, mor, och mig verbalt, kastat saker på fars anställda, hållit på att köra över annat företags personal när de bara försökt utföra sitt arbete, kört rakt in i mor och fars garageport inklusive brevlåda, brutit upp tanklocket till deras bil när han ej kommit över nycklarna, tokkört med båda mig, mor och fart i bilen mitt på hårt trafikerad väg, stannat bilen mitt på trafikerad väg när han inte gillat diskussionen  och bara gått ur bilen. Bara rest sig från middagsbordet smällt i dörren och kört hem till sig utan förklaring när folket runt om honom inte har gjort som han har velat, kastat en katt rakt in i en bil, stulit pengar ifrån mor och far vid upprepade tillfällen, ljugit för mor och sagt att saker varit ok med far som han sagt nej till men som hon då skrivit på vilket kostat dem en massa pengar mm.

*far har dessutom haft älskarinnor under stora delar av sitt äktenskap och ljugit om detta i massvis givetvis så att ljuga är verkligen inget som är främmande för honom.

•·        När jag under  min sjukdom försökte prata med far om mina problem så stod han ute i farstun hos henne och tittade upp i taket under alla 2 minuter som han hade tid och under de sista tre åren har han ägnat henne cirka 2,5 timme totalt. mora har ägnat något mer tid men hon kommer nog inte ens upp i två siffrigt.

*När mor flyttade till nuvarande lägenhet  förra året så meddelade ingen av föräldrarna mig den nya adressen och de har aldrig ens bjudit upp henne där. mor var istället sur på mig för att jag inte hjälpt till med att flytta utan hänsyn till att jag var sjukskriven och inte orkade hjälpa till och att de hade bror till att hjälpa till och jag var ju därför livrädd att om han såg henne så skulle han flyga på henne igen för hon vet att ingen av föräldrarna hade gjort något försök till att stoppa honom.

*Då mor, fart och jag kom hem från Tyskland för ca 2 år sedan så skulle de möta upp min sambo i deras hus för att äta upp pizzor som de hade med sig. bror kom samtidigt som dem. Innan far bad bror köra så frågade han mig om inte jag ville ta min och sambos pizza med sig till hennes hem istället.

*Det här är tre personer som är så insyltade i varandras lögner att det inte går att bli mer insyltade än vad de är. Så har det varit genom livet och de har fort ignorerat alla hans blunders och utbrott som han haft sen han föddes.

Detta är bara några saker men för allt detta så har jag tydligen inte rätt att vara arg och inte har det nåon gång någonsin varit synd om mig.

om man skulle få mat kastad på sig vid middagsbordet, brorsan satt liksom mitt emot men som allt annat i mi nfamilj så var det inget onormalt utan det var väl snarare jag som fick den största tillsägelsen föratt jag kivade. Jag minns en gång när han kastade helt nykokta skållheta varma potäter på mig medan båda mor och far såg på. Jag fick gå ifrån bordet för att det gjorde så ont att jag grät och jag hade flera röda brännmärke på axlar efter dem men brorsan satt lugnt kvar och åt vidare när jag kom tillbaka. Där var det inget gå ifrån matbordet om du inte kan sköta dig! Deras förnekande gjorde ju dessutom hela tiden att de fick mig till att ifrågasätta mig själv. Kanske var det fullt normalt att vuxna barn kastade mat på sina småsyskon. Jag vet nu att det var det inte!

nu när man skriver det här långa långa brevet till tanten. Saker som man helt blundat förr, förmodligen var jag också så van med att jag skulle synas men ej höras och att brorsan skulle tillfredsställas alltid. Brorsans ord var lag fick man typ lära sig när man föddes. En sak som dök upp var ett minne hos min farmor. Jag ljuger inte när jag säger att hon inte en enda gång på alla år som vi åt familjemiddagar där lagade mina favoriträtter men brorsan däremot ja där fick man höra stup i kvarten om hur hon gjorde det han gillade. Och det skulle vara min gudmor. Jag minns nu hur jag inuti blev ledsen så det var verkligen kul att gå bort till släkt för alltid han han och han.

som väl inträffade när jag var en ca 12 år gammal och jag och tjejerna som lekte ihopa på gatan störde oss väldigt mycket på en 5 år yngre kille som höll på att störa sig mot oss hela tiden.Det normala för en 12-åring hade väl varit at be sina föräldrar om hjälp med detta lilla problem men jag gjorde som ajg oftast gjorde hoppade över den källan och tog tag i problemet själv. Jag minns att jag var på väg för att prata med denna killes föräldrar men stoppade mig i sista sekund då jag hörde genom fönstret hur de bråkade och sådant fick ju alltid mig att bli knäpp tyst.

från min barndom för att jag var så jäkla rädd och för attdet verkligen visar skillnaden mellan son och dotter. Jag hatade att klippa mig när jag var yngre av den anledningen att jag hade långt hår fram till att jag skulle börja skolan och då fick min mor av någon anledningen för sig att jag skulle klippas kort fast jag inte ville. Min teori nu är att hon gjorde det för att jävlas med mig  då jag inget hellre ville än att ha långt hår. Sen tjatade jag i 10 år på att få ha långt hår men nej!

Hur som helst detta gjorde mig anti till frisör och att jag hade en gammal kärring som klippte mig gjorde inte saken bättre. Min far var med mig hos henne och jag svor, kallade henne namn och var allmänt otrevlig. Ganska olikt den personen jag egentligen var. När vi kom hem så tvingade min far mig att ringa hem till henne och be om ursäkt (han har aldrig haft brorsan att be om ursäkt till någonting inte ens när han misshandlade mig) och sen tog han fram det stora fiskespöt men lina och allt och skulle pryla upp mig. Jag kommer ihåg att jag var vettskrämt och skrek och hoppade från vägg till vägg i mitt rum (där dörren var stängd) medan han försökte fånga mig för att slå mig. Han gav upp så jag fick aldrig smisk men för det lilla skulle jag vid 9-års ålder få det och sen vet ni allt brosan gjort. Och de fick mig att tro att det skulle vara så! 

som trodde på honom så där enkelt varje gång han ljög. Nu när jag minns saker som jag inte kommit ihåg på flera år så ser jag också vad som var lögner men som jag inte insett förrän nu. Som när han i högstadiet jobbade i Norge och kom hem med ett program till mig från den stora eurovisionsschlagern som var i norge det året.

Jag minns att jag frågade om han varit på den och han sade nej de sålde dem överallt i Norge. Ok sade jag då nu säger jag visst.

Ett år senare insåg jag att han kunde stå och ljuga mig rakt upp i huvudet utan att blinka och att jag inte kunde lita på någon. Upplevelsen med min far kom på Jägersro's parkering dp jag frågade honom rakt ut om han haft en älskarinna när han jobbade i Norge och han sade nej och jag visste att han ljög då jag hittat nakenfoton på en kvinna tagna i hans bostad i Norge på hans soffa. Då visste jag och frå nden dagen så förutsatte jag att alla ljög för mig. Det var enklare så men det är inte lätt att inte ha någon att lita på man blir märkt som fan av det. Än idag så får jag jobba varje dag med att lita på sambon fast jag vet att han inte är som dem. Vänner litade jag aldrig p åfullt ut där var alltid en bit av mig som jag behöll och så här i efterhand så var det ju rätt för de människor jag rörde mig bland var ju inte min vänner utan utnyttjare.

sängvätaren som ung. Det pågick i flera år varje natt och slutade väl inte förrän jag typ började i skolan. Min far väckte mig varje natt och drog upp mig för att jag skulle kissa (vilket var skitjobbigt och gjorde mig dötrött) vilket jag också gjorde för att sen gå in och lägga mig och kissa i sängen igen. De försökte aldrig förstå varför jag kissade så mycket i sängen utan jag upplevde mig mest som jobbig och tillsist hade de mig att ligga på ett tjockt plast under lakanet vilket var kallt och jobigt då det väsnades hela tiden när man rörde sig.

Jag minns att jag var ute på en övernattning med dagis och gjorde som vanligt kissade i sängen. Jag var skitnervös för hur dagisfröknanarna skulle ta det och vilken lång utläggning jag skulle få. Jag minns det som igår den där riktigt rädda nervositeten och lättnaden när de inte sade ett dugg utan bara tog mitt lakan, tvättade det och hängde det på tork som om inget hänt. Än idag så minns jag hur chockad jag var hemma fick jag ju bara höra hur jobbig jag var som kissade så mycket i sängen.

Kanske skulle de analyserat sig själv och insett varför jag var ett nervöst vrak vid 6 års ålder! (sarkastisk mening)

Min mormor gav ju oss båda varsin servis. Det enda problemet var att jag fick veta det typ först när min bror flyttat ut till Tittente. EN GÅNG ville han skicka med mig den hem men då jag skulle någonstans så kunde jag inte ta lådan utan sadeden kan väl stå här så länge. Det skulle jag aldrig gjort för sen fick jag den aldrig. Jag vet fortfarande inte hur den såg ut men jag misstänker att min bror började använda den själv som den t-v han oftast var.

Gång på gång på gång tjatade jag på mina föräldrar att de skulle ta med sig servisen hem från Tittente när de var därute. Det skulle inte vara så svårt kan man tycka men jag såg aldrig servisen. Den sista sak min mormor gett mig. En viktig sak för mig, ett minne från henne men de kunde inte ens göra det för mig förmodligen för att de inte vågade ta den ifrån min bror så rädda som de ju var för honom.

Inte ens den lilla sketna saken kunde de jävla idioterna göra för mig. Varför är ilskan alltid större mot dem i juletid och högtider? Jag fick alltid ända sen jag var riktigt liten böna och be för att de skulle göra något för mig, alltid detta evinnerliga tjat och denna förumjukelse av att få tigga om uppmärksamhet medan min bror alltid fick den.

förmodligen för att de visste att jag inte skulle få spel som brorsan. Mina känslor sparades aldrig. Jag minns den där julen för ca 15 år sedan. Som vanligt vaknade man upp på gott humör det var trots allt julafton. Den dagen tog det nog mindre än en timme innan mitt humör slogs ner igen. Denna gången gjorde jag misstaget av att svara i telefonen och fick mig världen utskällning av min mormor för att mina föräldrar inte tagit henne till kyrkogården före min farmor eller något i den stilen. Hur som helt det var ju inget som jag ahde med att göra men jag fick allt. Minss det som om det var igår hur gärna jag än försöker släppa det. Teorin där är den att då jag blivit så fruktansvärt besviken och ledsen varje gång som de varit dumma mot mig så sitter det djupare och min familj hade verkligen djävulens tunga när det gällde att skälla, gnälla och såra med ord.

var väl en av de saker jag lärde mig först där hemme, mycket för att man kände att om man gav brorsan det övertaget att han såg att man var rädd för honom så skulle han utnyttja det på samma sätt som han tämjde våra föräldrar.

Detta kunde urarta sig på de konstigaste sätt. Jag var ju avig på många sätt och visste inte hur man skulle bete sig då ingen lärde mig det och känslor och jag - NEJ!

Jag gjordes till patrulledare i Svedala Scoutkår under en tid vilket jag verkligen inte fattade för ni fick leta länge om ni skulle hitta någon som var mer ointresserad av scouterna än mig. Jag minns en nattövning vi var ute på i Bokskogen.

Jag var rädd som fan själv men det visade man ju inte så när en av tjejerna i min patrull blir helt hysterisk så vänder jag mig om och ger henne en liten örfil. Det funkade i och för sig hon blev lugn men det känns verkligen så annorlunda för ett barn att göra så. Jag minns att jag var kall och aggresiv också och då var jag som sagt samtidigt så rädd att jag nästan om ni ursäktar utrrycket kunde pissa på mig själv.

visst mormor, farmor och farfar var där, vi tittade på kalle anka och all den rätta julmaten åts inkl. lutfisk men det var stress och enbart min mor som engagerade sig. Min far körde in till coop på julafton för att hitta någon julklapp annars var det pengar och saker vi själv fåt bestämma. Jultomten slutade de med när min bror var för gammal utan hänsyn till att jag var fem år yngre. Granen klädde jag oftast helt ensam. Julpyntade gjorde jag och min mor. När min bror fått kökort började han köra taxi vilket innebar att han var borta varje julafton förutom de sporadiska stunder han hade tid att smita ifrån och då skulle det givetvis fjäskas för honom till 110% så att han skulle hinna få så mycket jul han kunde i sig innan han skulle iväg igen vilket ju kunde vara när som helst. På vuxna dar brydde min bror sig så mycket om att deltaga i julen att han ett år hängde de julklappar han köpt på soptunnehandtaget utan att ens meddela. Han berättade inte ens att han skulle vara med sin blåsta fästmö. En annan jul lämnade min far familjen innan julafton och vägrade att berätta vart. Julaftonorna slutade helt enkelt att vara kul efter 10 års åldern och än idag bävar jag för dem. De är sällan de inneburoit glädje för mig. Ofta kunde man vakna upp på gott humör för att så fort som man gick nerför trappan bli avblåst av morsan utan att egentligen ha gjort något. Sedan satt man där på rummet och lipade igen.

som vanligt innan 9 års ålder. Min fabror och faster som bor i hedekas/lysekil var ju nere i Svedala ibland och de tog då oss barn med dem ut ibland. Detta utspelar sig i en skivaffär på en hörna i Svedala och visar än en gång hur jag hur liten jag än var bara levde för att försöka göra alla andra lyckliga men glömde bort mig själv.

I denna speciella händelse så fick ajg lov att välja en kasett jag ville ha av dem. Min mamma pratade alltid om Lasse Lönndahl därhemma så tanken gick direkt till honom och när jag såg Lars så trodde jag det var honom och tog den kasetten. Det visade sig vara Lars Berghagen och som vanligt blev min mor inte det misnta glad när jag kom med något till henne och som vanligt noll uppskattning utan man lärde sig med en gång försök mer nästa gång.

alla pengar jag lyckades spara gick nästan åt till att köpa skivor men trots att det var mina egna pengar som jag sparat ihop så fick ag inte lov att köpa dessa lp-s och singlar. Det var speciellt min mor som vanligt som var emot att jag var lycklig min far brydde sig nog knappt då han själv också gillade musik väldigt mycket. Min mor däremot gick tom runt till min mormor och farmor och försökte se till så att de inte gav mig pengar då jag bara köpte skivor för dem. Jag köpte knappt något godis som de flesta tonåringar men det betydde visst inget.

Jag minns när jag var 11 år, 1983 och Agnetha Fältskog kom ut med sin sololp Wrap your arms around me. Jag var så upphetsad då jag var en total ABBA fan och jag sprang nästan ner till skivaffären men sen var nästa problem;

Hur skulle jag få in den i huset utan att de märkte att jag köpt en skiva? Jag var livrädd för att de skulle upptäcka mig. Ibland brukade jag gömma dem i min lekstuga och hämta dem senare men den där gången så stoppade jag hela stora lp-n innanför kläderna och typ sprang in till mitt rum nervös som fan hoppandes att de inte skulle märka något och detta var som sagt prngar jag sparat ihop som jag köpte den för.